Lunchlådelotteri

Idag drog jag vinstlott i frysskåpets lunchlådelotteri. Något med ris kunde jag konstatera när jag öppnade lådan. Jo, det blir väl bra tänkte jag och slängde in den i micron. Och vad gömde sig under riset då om inte en fläskfilégryta med kantareller. Det gjorde den här dagen lite bättre helt klart! Något annat som gjort att dagen klassas som "bra" är att Fred är tillbaks. Alltså den Fred som vi brukar ha här hemma, i stort sett feberfri och relativt pigg och glad. Väldigt skönt.

Usch och fy

Dessvärre blev det inte någon jättebra nattsömn för Fred. Det var jobbigt med snuva, feber och annat förkylningsbös. Usch och fy. Febern håller i alltjämt och det är en lite ynklig, frågande och gnällig Fred som huserar här hemma idag. Jaja, matlusten finns kvar i alla fall. Det är ju skönt att han brås på mig i det avseendet och inte på sin far.

Dagen spenderar vi genom att försöka hålla Fred på någorlunda gott humör, zappa mellan skidsprinten och Rapports rapportering om Förlovningen.

Det blir alltid värre framåt natten

Han har så rätt Björn Skift, speciellt när man är sjuk. Vi dras med feber jag och Fred. Han är panodilad och nattad och sover just nu gott (hoppas jag). Jag sitter och väntar på att klockan ska bli åtta så att jag kan ta nästa dos panodil och sen gå och lägga mig. Undertiden kurerar jag mig med blåbärspaj. Det är mycket C-vitamin i blåbär, så det kan ju liksom inte bli annat än rätt.

Dementi

Det är nog dags för en dementi. Det var ingen förkylning, och heller ingen mansförkylning, efter överläggningar här hemma har vi nu kommit fram till att det är någon form av influensa. En inte särskilt trevlig sådan. Fred har börjat hosta nu så nu är det väl hans tur. L är snart ute på andra sidan och jag är mitt upp i det. Underbart!

Däremot vill jag få fört till protokollet att jag hittills tacklar influensan bättre än L. Bara så ni vet.

En vanlig förkylning

Jag tror minsann att den där mansförkylningen gått och blivit en vanlig förkylning. Tja, återstår att se om den drabbar kvinnan i hushållet (moi) lika hårt som den drabbade mannen. Hittills snackar vi halsont, lite hosta, frusenhet och lite allmänt ont i kroppen. Jaja, det är väl bara till att hoppas på att Fred sover bra i natt så att jag också får en chans att göra det.

En glasbit?

"Vad har han nu fått in i munnen?! En glasbit?" det var tanken som for genom huvudet först när han stoppat in mitt finger i sin mun. Men sen kom jag på det, Freds första tand har kikat upp!

Kalasbyxor

Idag är det fredag konstaterade Fred för ett tag sedan och krävde att få på sig kalasbyxor. För när annars ska man ha på kalasbyxor om inte på en fredag? Jo det är klart, när det är kalas, men fredag är ju ruskigt nära kalas egentligen.


Kalasbyxorna är dock lite stora, de går upp till armhålorna. Bara bra tyckte Fred - då slipper man frysa om magen! Bara bra tyckte jag också - då kan man använda dem som kombinerad kalasbyxa/tvångströja.

Det kan nämligen behövas i nuläget. ALLT ska pillas på och undersökas. Arbetsordningen är: ta det, kolla på det och in i munnen!

Men ni behöver inte oroa er. Det var en väldigt kort stund jag fängslade mitt barn på detta vis.

Nu kommer han stapplande igen

Oj då, nu kommer han stapplande igen och förklarar att en varm smörgås skulle nog vara gott. Och lite saft minsann. Jaja, det är väl bara till att vårda på antar jag. Så småningom blir han väl frisk. Mot köket och smörgåsgrillen bär det av med andra ord.

Helt ensam är jag

Sitter i soffan, stickar och kollar längd-VM samtidigt, helt ensam är jag. Hälften av den manliga delen av familjen ligger på balkongen och sover, andra halvan ligger i sängen och sover. Maken är hemma och är sjuk idag. Eller han är nog faktiskt mer än sjuk. Han är RIKTIGT sjuk. Mansförkylning tror jag det kallas. Han kom upp i morse, lallade in i köket där jag och Fred höll på att göra puréer att frysa in, och sa "Det har varit ett nöje att känna er". Sen fick han i sig lite yoghurt med blåbär och lallade sedan tillbaks till sängen igen.

Just det ja, kusinens mor (dvs min syster) låter meddela att han visste faktiskt vad bilderna på tvål, kyrka och kam föreställde. Och det var det många andra barn som inte visste enligt talpedagogen. Jag tror hon skämdes lite för det där med strykjärnet...

Strykjärn

Fred är oerhört intresserad av vårt strykjärn. Jag tror att det beror på att det puffar och pyser så roligt. I detta nu står han i plastlådan* nedanför strykbrädan (utom räckhåll för sladden till strykjärnet såklart) och ropar och skriker åt det. När jag står och stryker och det ångar bra sitter han nedanför på golvet och tjoar och tjimmar. Jaja, det bådar ju gott inför framtiden. Om inte annat så kommer han ju att veta vad ett strykjärn är. Det visste inte hans kusin när han var yngre. Kusinen skulle till talpedagog för att lära sig säga R lite bättre. Talpedagogen visade olika bilder och kusinen skulle säga vad det var han såg. Han var jätteduktig och rabblade ord, så kommer bilden med strykjärnet och kusinen har ingen aning om vad det är han tittar på. Han kollar på sin mamma och hon säger vad det är, och förklarar sedan för talpedagogen, att strykjärn det använder dom inte särskilt ofta hemma. Då är det ju faktiskt inte så lätt att veta vad ett strykjärn är...

*Jo, den används rätt flitigt nuförtiden.

Bilden har jag lånat från Perstorp Ättika.

Förhörd på pizzanumren

Idag orkade vi inte laga mat här hemma. Alltså frångick vi vårt tidigare beslut och ringde till pizzerian.

- ...lotts pizzeria*
-Hej, jag skulle vilja beställa en Orientale...
- Var det bra så?
- ...utan lök.
- Var det bra så?
- Nej, jag skulle vilja ha en Deniro också.
- Vilket nummer är det?
- Hmm, 61.
- Nej det är det inte! Det är 63!
- Öh, jaha... då har jag nog en gammal broschyr.
- Ja. Var det bra så?
- Ja tack, sen var det bra så.
- 15 minuter.
*klick*

Förhörd på pizzanumren av pizzabagarn, och jag hade fel. Oj oj oj. Han var dessutom lite uppretad över att jag svarade fel. Pizzorna var dock helt OK den här gången, så vi är lite inne på att se mellan fingrarna med det där tidigare beslutet.

* Varför börjar de alltid prata innan luren är vid munnen?

Lite om att jag stickar

Jag har ju skrivit lite om att jag stickar. Så vad stickar jag då? Jo, jag började på en tröja när jag var på stickskola i julas. Storleken på tröjan är densamma som Fred använder nu, så det är lite bråttom med den. Det vore för tråkigt om tröjan var förliten när den var färdig. Jag har kommit ungefär halvvägs, men tror att jag ska vara färdig hyfsat snart, om jag bara stickar på lite. Och det är det jag gör nu på kvällarna i soffan. Tur att stickningen är liten och smidig, så att man kan sitta i soffan. Skulle vara jobbigt om det vore så här:

På bilden stickar man tydligen en matta. Jag fick nys om det hela via bloggen Hello Tiger. Det är företaget FLOCKS som även gör sittpuffar i storstickning. Rätt coolt.

Himla mysigt

Fred ligger på balkongen och sover. Jag sitter i soffan och stickar, lyssnar på På minuten och skrattar så jag får ont i magen. Himla mysigt tycker jag i alla fall, jag hoppas att Fred tycker det samma. Sen är jag i och för sig förkyld också, Fred har smittat mig. Han är frisk nu, men jag är snörvlig och har halsont. Men det är ju sånt som går över.

Kommande storfilm

Linda K gör mig uppmärksam på en kommande storfilm. Kommer säkert att slå såväl Titanic som andra storfilmer i publik och pengaomsättning. Eller så blir det helt i stil med den bästa i genren. Intressant, det ska det onekligen bli.

Läsa och göra annat samtidigt

Nu har jag läst ut en till bok. Eller ja, lyssnat ut en kanske man ska säga. Jag fortsätter med ljudböckerna. Då kan jag läsa och göra annat samtidigt, som att promenera, sticka eller diska. Himla bra helt enkelt. Boken jag läst nu är Åsa Larssons senaste, Till dess din vrede upphör. Uppläsare är Katarina Ewerlöf, och hon är riktigt bra. Dels så vet hon hur man säger "grimas", och sen har hon precis rätt inlevelse i boken. När det är skådespelare som läser så tenderar de att spela upp boken, som en liten enmansteater. Det vill säga de varierar sina röster och läser med inlevelse. Ibland kan det bli helt fel, men med Ewerlöf blir det snarare helt rätt. Själva historien var även den bra, även om jag blev lite besviken på slutet då jag tyckte att Larsson inte ger oss hela storyn. En kropp blir liksom aldrig funnen, säkerligen väldigt realistiskt, men ändå lite snopet. Man är ju van vid att få allt utrett i deckare.

Nu tror jag jag ska ge mig på lite Barbarotti-böcker.