Jag blev med kjol

Jag råkade köpa en kjol på Tradera. Det var inte riktigt meningen. Eller ja, jag hade liksom spanat på den och så, men när det närmade sig auktionsslut så kom jag fram till att det nog blev lite för dyrt. Sen föll det sig så att jag var inne och kollade igen på auktionen strax innan den skulle ta slut, och jag råkade klicka på knappen för att lägga nästa bud. Jag tänkte att det har ju aldrig hänt att nästa bud faktiskt är det högsta budet. Men jo, så var det tydligen nu. Och hipp som happ så var det bara en minut kvar och jag hade fortfarande högsta budet. Så tog auktionen slut, och jag hade tydligen köpt en kjol. Nu var det ju en kjol som jag hade varit intresserad av, så det var ju inte vilken random kjol som helst. Men jag var med kjol, relativt oplanerat. Jaja, det var ju bara att betala och invänta kjolen. Jag tänkte att jag kunde ju alltid sälja den igen om jag nu, trots allt, ville ha den när den kom.

Igår kom kjolen och jag är lite kär. Egentligen är det inget speciellt alls med den, inte om man tittar på den alltså. Men så tar man på sig den och den är så himla skön! Lagom tight utan att sitta åt, bra längd och fickor som typ inte syns. Kjolen fick stanna. Idag har jag på mig den, och den är så himla bra. Ett kjolköp meant-to-be helt enkelt. Sa jag att jag var nöjd med mitt köp förresten?

Bokstäver och mat

Vi sitter och äter mat, barnen och jag. Fred har ätit upp sina fiskpinnar men inte rört potatisen. Han säger att han är färdig. Jag säger till honom att han nog faktiskt bör äta lite potatis också. Han suckar men stoppar in en bit i munnen. Sen: Mamma, ge mig bokstäver!

Sedan två år tillbaks eller så har vi en liten lek som vi ibland tar till när vi äter mat. Om det är svårt att få i sig maten så kan Fred få en bokstav för varje gaffel med mat han stoppar i munnen. Tanken är att det ska bli ett ord av det hela. Här kan man styra lite hur mycket man tycker att han ska äta, långa eller korta ord liksom. Han är dessutom väldigt duktig på att sätta ihop bokstäverna till ord, så det är inga problem för honom att hänga med i leken.

Så igår fick han ordet TORSKFISKESPÖ. Nej, det är förmodligen inget ord egentligen, men han fick i alla fall i sig all potatis.

Vera snappade upp vad vi höll på med där hon satt och pillade med sina fiskpinnar (hon hade inte ens fått i sig dem). Mamma, ge mig, ge mig! Säg en bokstav!

Här blev det lite svårare. Vera kan inte läsa, eller så många bokstäver för den delen. Så jag tänker att jag köra på något hon kanske kan. Hon fick ett V och ett E (den listige har nu listat ut att hon skulle få VERA som ord). Och hon började sätta ihop sina bokstäver. När hon hade fått R:et tyckte hon att hon var färdigäten och konstaterade: Det blev FISKESPÖ mamma! Sen tackade hon för maten och gick från bordet. Jag hade inte riktigt hjärta att stanna henne och förklara att hon dels inte hade ätt upp, eller att det inte blev FISKESPÖ. Hon var nöjd och glad, och det är emellanåt allt man kan begära av en treåring.

Tillbakablickstorsdag

En sen vårdag för tre år sedan. På väg från skogen hemåt. Mitt i en åker full av maskrosor (och fästingar?)

Vårpessimism

Idag har jag gått omkring på jobbet och sagt saker som "det är bara februari, glöm inte det" och "det kommer komma bakslag" så snart någon börjat prata om våren som är här. Jag känner mig som värsta glädjedödaren, men också lite som en lögnare. För gårdagen var fantastisk. Barnen och jag hängde ute hela förmiddagen. Jag hängde upp två maskiner tvätt ute(!), vi spanade på snödroppar och spelade bandy, gungade och njöt av värme och avsaknad av blåst. Hade vi spenderat hela dagen hemma så hade vi med största sannolikhet även fikat ute. Men nu hade vi bara förmiddagen hemma, så då blev det inget sånt. Och oj vad jag hoppas att mina kollegor har rätt när de pratar om att våren är på väg. En lång, småvarm och solig vår hade suttit fint nu. Men jag tror inte riktigt på det, så jag fortsätter att vara lite pessimistisk dessvärre.

Vardagens ögonblick

 Googlat svinkoppor för att ta reda på hur länge barnen egentligen måste vara hemma. 

Utifrån ovanstående regel blev vi hemma en och en halv vecka.

 

 Plastpärlor på plåt, redo för smältning i ugnen. Sen blev de till armband.

 

Jag har bakat chokladkakor som jag sedan gav bort till en vän. 

Jag tror att det blev uppskattat, det var i alla fall planen.

Det  kom någon sorts fjärilsprinsessa på lunch. 

Hon gillade stekt ägg, men var inte så förtjust i uppvärmd pannbiff.

Den här typen av inlägg har jag helt sonika snott från Försök att inte se så snygg ut. Hon kallar sina för Suddiga vardagspixlar. Hos mig blev det Vardagens ögonblick, och här hamnar mobilbilder som tagits för att föreviga vardagens händelser (eller varför man nu tar de där mobilbilderna), men som sedan inte kommer längre än till telefonen (eller möjligtvis upp på Instagram).

Söndagsslit

Satte mig just ner och slappnade av för första gången sedan runt sjutiden imorse. Undrar varför jag så ofta gör mina lediga dagar till sådana dagar. Jag kommer på massor av grejer som behöver göras, eftersom det är ledigt och jag har tid. Så jag drar igång massor av projekt som sen måste avslutas. Jaja, jag antar att jag gillar det på nåt sätt.

Idag har jag i alla fall fyllt dagen med brödbak (x2), tvätt, matlagning (x2), snabb och timmeslång pratpromenad, 

Söndagen är snart slut och jag är rätt spak jag med. Imorgon är det måndag (i alla fall om nästa vecka beter sig som alla andra veckor har gjort hittills) och jag hoppas på sovmorgon.

Jag lämnade Häxan Surtant bakom mig

Dagen började med att jag inte alls hörde klockaradion som gick igång 05:00. En halvtimme senare vaknade jag av att L ruskade mig och meddelade att det var dags att gå upp för min del. Stressa upp och på med kläder. Snabb frukost och iväg till jobbet. Sur, trött och med magont pga den hastiga morgonen. Bäddar in mig med LeMarc på vägen till jobbet. Parkerar och går in på jobbet. På något vis så vänder allt. Dessutom är det jag som öppnar biblioteket på fredagar. Bara det är väldigt positivt. Och så fick jag prata med sköna kollegor på fikapausen och passet i informationspunkten blev roligt med massa roliga frågor och människor som ville ha hjälp eller svar. Tänk vilken tur jag har som har ett jobb som kan bota mig från den sura morgonströttheten.

Vår OS-expert

Det är fantastiskt roligt att höra Fred återge Skicross-finalen för sin lillasyster. Med passionerad röst och tillhörande rörelser berättar han om hur en fransman liksom bara, swiiiisch, körde om i kurvan - och "så himla bra var det". Och att det nu blev en tredelad fransmanspall precis som han ville. För Frankrike ligger ju jämte Sverige så därför hejade han på Frankrike. 

Han älskar verkligen att kolla på OS, och han hittar alltid någon att heja på (även när Sverige inte deltar).

Tillbakablickstorsdag

 

En bild på en bild. Fotot på bilden är tagetsommaren 1985. Jag är flickan i grön klänning. Min mamma hade sytt min och mina systrars klänningar. Tror att hon sytt sina egna kläder också, men det är jag inte lika säker på. Tycker att bilden är väldigt fin, och gillar hur den är märkt av 80-talet utan att för den sakens skull skrika ut det.

En dimmig dag

 Idag vad det gympa för Fred på förmiddagen. Under tiden skulle jag och Vera fördriva lite tid i byn. Jag hade tänkt mig en rask långpromenad med Vera i vagn, Vera hade tydligen tänkt sig lite lekplatshäng. Vi enades om att börja med lekplatshänget och att långpromenaden fick bli en promenad istället. 

Lekplatsen var alldeles tom och alldeles blöt och alldeles jätterolig att vara på enligt Vera. Så där blev vi kvar en ganska lång stund.

Sen var det hur som helst dags för promenad. I med Vera i vagnen och så bar det av ner mot sjön. Väl nere vid sjön var det så himla dimmigt och vindstilla och jättefint så det kändes som slöseri att gå därifrån. Alltså stannade vi kvar vid sjön, promenaden fick stryka på foten. Vi valde att istället gå på upptäcksfärd, lyssna på någon sorts fågel som befann sig på sjön någonstans, men som vi inte kunde se. Vi kollade in brygga och vatten. Vi blev så betagna av allt att vi alldeles glömde bort tiden. Eller ja, jag glömde bort tiden (Vera hade inte ansvar för att komma ihåg när vi skulle hämta Fred). Så det blev en språngmarsch uppför backen från sjön till skolan. Och när vi väl kom till skolan (fem minuter sen) var jag minst lika svettig som jag skulle varit om jag gått den där långpromenaden som jag hade planerat för från början. 

 

Ett tecken som inte räknas

Igår fick jag äntligen köpt det där förbenade träningskortet som jag funderat över så länge. Tänkte inviga det redan på kvällen med att gå på ett PowerYoga-pass som jag gått på tidigare. Kände mig riktigt peppad och såg fram emot att manglas i 75 minuter. Så kommer jag dit och passet är inställt. Skit. Funderade på att ta mig en vända på gymmet istället, men det såg alldeles för läskigt ut, så jag vände om ut och gick en rask promenad i byn istället. Sen åkte jag hem och yogade lite i köket. Insåg dock att jag är en person som behöver hjälp och stöd i träningen, annars maskar jag. Nu skulle jag ju kunna se det inställda passet som ett tecken på att jag inte ska träna. Men eftersom träningskortet kostade en ganska stor summa pengar, och jag dessutom vet att träning är bra för mig, så gör jag inte det. Jag ska börja träna på regelbunden basis, och veckans utmaning blir att repa mod och ta mig in i det där gymmet innan veckan är slut.

Jag har börjat blogga igen (ifall det inte har framgått)

Jag har som synes försökt dra igång bloggandet igen. En stor anledningen till det är nog att jag hittat nya bloggar därute som jag börjat följa. Bloggar som inspirerar och ger sug. Två av dessa bloggar är Försök att inte se så snygg ut och Onekligen. Båda är inte helt oväntat kvinnor som skriver om vardag, samhälle och sånt som finns i deras närhet. Båda kvinnorna är dessutom mammor. Och båda två kvinnorna har två väldigt välskrivna bloggar som behandlar högt och lågt i en ganska perfekt mix.

Om jag ska peka lite mer specifikt på vad det är som satt igång mitt bloggande igen så tror jag att det är det här inlägget hos Försök att inte se så snygg ut. Det där i att ha en liten minnesbok att gå tillbaks i. Att ha spelat in livet på något vis, så att man kan gå tillbaks och minnas.

Vi får väl se om, eller kanske snarare hur länge, jag håller i den här gången.

Oanade talanger

Jag lyckades just norpa åt mig min kollegas nycklar ur hennes ficka utan att hon märkte det. Tänk, jag kanske har talanger som jag inte känner till själv. Eller ja, det har jag ju säkert. Alla människor har med största säkerhet talanger som de själva inte är medvetna om. Men tänk om jag har talang för ficktjuvande. Kanske skulle jag byta bana, eller så gör jag inte det (jag avslöjar ju inte vilket här såklart).

Besök hos lillasyster och en titt på det fula under resan hem

Lördagens eftermiddag och kväll spenderade jag hos min lillasyster. Då jag fått reda på att hon skulle vara ensam hemma den tiden tänkte jag att det kunde utnyttjas på något bra sätt. Så jag bjöd helt sonika in mig själv. Bästa idén jag fått på länge måste jag säga. Det är fint att få umgås på tumanhand ibland, utan män och barn. Vi promenerade, pratade, pärlade och hade det allmänt gott. Så himla väl spenderad tid. 

Under den 50 minuter långa hemfärden genom sena kvällen lyssnade jag på en dokumentär på P1 som handlade om rasism i allmänhet och Sveriges lucia 2012 i synnerhet. Svart lucia heter programmet och här kan man lyssna på det. Skrämmande lyssning, tänk att en sån sak som att en lucia råkar vara född i Indien får folk att bli så arga. Något annat som (återigen) blev väldigt tydligt för mig när jag lyssnade, var hur stor önskan att bli omtyckt, eller att vara en i gruppen, är. En av de SD-väljare som skrev hemska saker om 2012 års luciaprogram på SVT medger ett år efter, när radioprogrammet spelades in, att hon liksom drogs med i de andras kommentatorernas upphetsning på sajten. Ständigt denna önskan att passa in, tänk att den finns överallt. Programmet gjorde mig faktiskt riktigt ledsen och besviken, vad är det för fel på folk? Men trots att jag inte blev direkt glad av programmet så är jag glad att jag fick höra det.

En pudel

Skepticismen jag beskrev i föregående inlägg var helt obefogad. Han redde ju ut det där galant. Parmalindad kyckling med  ostfyllning, färsk pasta och balsamsås. Jag fick bidra med en sallad. Väldigt gott blev alltihop.

Just nu

Fredagskvällen är här. Jag är nyss hemkommen från jobbet. Sänder en tanke till kollegan P som stänger biblioteket idag och hoppas att hen haft en trevlig eftermiddag med lagom mycket att göra. 

Barnen är på utflykt med farföräldrar och farbror och väntas inte hem ännu på en timme eller två. Maken står i köket och lagar fredagsmiddag till honom och mig. Han mumlade något om kyckling, parmaskinka och balsamsås. Jag är lite skeptiskt, men tänker att det är bäst att hålla sig borta från köket och låta honom skapa i fred.

Kvällen ska vi ägna åt finalen av På spåret samtidigt som vi äter en medioker kladdkaka med grädde.

Tja, så ser det ut just nu.

32 och ett halvt

Insåg idag att förutom att det är Alla hjärtans dag idag så är det också min halvårsfödelsedag. Inte för att det är något vi firar sådär, men alla anledningar att fira kan man väl ändå bra tänker jag. Ytterligare en anledning att käka lunch på Cyrano idag tänker jag.

Tillbakablickstorsdag

Julafton 2011. Kusinerna är samlade runt tomten - tillika deras morfar. Vera är som synes oerhört fascinerad av mannen med det vita skägget. Fred har på sig sitt älskade Spindelmannen-linne som jag fyndat för 5:- tidigare det året på en loppis.

Vaben är slut...

...länge leve vardagen.

Idag blir det jobb för föräldrarna och förskola för barnen i den här familjen. Dock med lite pussel av bilnyttjande eftersom en av våra bilar är på verkstan. Men med snäll svärmor som går med på att bli skjutsad så löser sig det mesta.

Nu: Påklädning. Snart: Skjutsning till förskolan.

Utveckligen går framåt!

Kolla vad jag hittade i veckans gratistidning: Man kan köpa en multiskål! Så himla bra! En skål som man kan använda till lite vad som helst! Då kan man. Ju slänga alla sina skåla man har hemma som bara kan användas till en viss sak. Eller ja, nu ser jag att just den här multiskålen tydligen passar extra bra till pasta, sallad och potatis. Så det är klart, popcornskålen t.ex. får jag ni behålla även om jag nu kan slänga min pastaskål, salladskål och potatisskål. Skönt med mer plats i skåpen, och tänk vilka bra grejer de uppfinner nuförtiden.

Denna vab - en sorts semester

Nu har det vabbats här hemma i en och en halv vecka. Det har dock inte varit någon jobbig vab. Barnen har nämligen svinkoppor, och rätt lindriga sådana vad jag förstår. De är inte nedsatta alls egentligen, men får inte vara på dagis pga smittorisken. Så vi hänger hemma och har det rätt gott. Det finns dock ett problem, och det är att jag går in i någon sorts semesterläge när jag varit hemma en längre stund. Nu har ju jag inte varit hemma hela perioden, utan vi har delat lika jag och L hittills men vi har delat på så vis att jag har varit hemma onsdag-måndag. Sen var det dags för jobb igår för min del, och jag kände mig både svårmotiverad och lätt ineffektiv. Semesterskadad helt enkelt. För jag inser att jag tycker att det är himla skönt att dra omkring hemmavid med mysbrallorna på, skogspromenad mitt på dagen (förvisso i treåringstakt, men ändå), att få ta del av en treårings tankeverksamhet mest hela tiden och imponeras av femåringen som titt som tätt levererar oväntade kunskaper ("Pappa, det här är en hexagon."). 

Imorgon tror jag dock att det är dags för jobb och förskola igen, tillbaks till verkligheten helt enkelt - som faktiskt är himla bra den med (trots att jag inte kan gå i mysbyxor på jobbet).

Vardagens ögonblick

 

Efter maten, om man har ätit ordentligt, kan det hända att man får krypa upp i soffan med en platta och spela en stund.

Vi var i ishallen. Fred fattade ganska snart grejen, Vera var för liten.

Det är spår av små fingrar i smöret. Vad är det egentligen med barn och smör? Hade vi gett Vera en sked och smörpaketet hade hon satt igång att sleva i sig på direkten.

Reklam och varumärken

Jag tittar väldigt lite på TV. Och då menar jag TV som i TV-sändningar på bestämda kanaler. Det lilla jag ändå sett på TV det senaste åren så har det varit SVT. Reklam-TV var det åratal sen jag kollade på senast. Kanske är det rent av snart fem år sedan, det är inte omöjligt att jag slutade med det när vi flyttade till huset. Hur som helst. Det är OS nu, och OS går som bekant inte på SVT i år. Alltså behövde något drastiskt göras då vi inte har några andra TV-kanaler än de som är gratis. Jag fick tips av en kollega på jobbet om ViaPlay som jag skulle kunna köpa för att kolla på OS. Så fick det bli. Vi köpte ViaPlay och nu har jag tillgång till OS. Med OS kommer också reklampauserna. Och igår, när de svenska herrarna spelade curling och jag stod och klippte till tyg med TV:n på så blev det helt plötsligt reklam. En låt börjar spelas och jag får direkt in ett resebolag i huvudet. Jag tittar upp och inser att det är helt rätt. Jag som aldrig flyger söderut på semester och som inte sett reklam på toklänge kunde ändå, på en gång, koppla ihop låt med vara. Det är lite coolt/skrämmande hur reklamen ändå präntar in varumärken i en.

Bilden kommer från barnensturistguide.se.

Middag efter middag efter middag...

Samtidigt som jag dukade av bordet efter dagens middag, som förövrigt bestod av kyckling med ris, broccoli och sallad, så började jag laga morgondagens middag. Eftersom planen för morgondagen är köttgryta så passar det ju ypperligt att laga den så gott som färdig idag. Jag menar: Hur många gånger har man inte hört om att köttgrytor egentligen smakar bättre en dag eller två efter att de tillretts. Så förutom att maten imorgon kommer vara lätt som en plätt att laga, så kommer den dessutom smaka bättre. Win-win! Det enda som grämer mig är att det inte är jag som är matlagare imorgon, det är nämligen makens tur just imorgon. Jag underlättar alltså inte för mig själv utan för honom. Jaja, med tanke på att jag håller honom väldigt kär så är det klart att jag unnar honom det.

Promenera mera?

Det är inte helt okomplicerat att promenera där jag bor. Jag vill ha variation och en lagom lång promenad utan att behöva gå på stora vägen (80 km/h utan vägren). Jag har ju i och för sig åkrar att promenara på och skog att ströva i, men jag hittar inte tillräckligt bra i skogen för att veta hur jag ska gå. Därför kan jag ibland sakna att promenera som jag gjorde i Göteborg när vi bodde där. En uppsjö av gator att gå, en tvärgata längre bort och man fick se något man inte sett förut. Jag antar att jag måste lära mig skogen häromkring.

Igår blev det en promenad på den lilla stora vägen (70 km/h utan vägren), i skog och på grusväg. Omväxlande och egentligen rätt bra när jag tänker efter.

Låtar som sätter igång tårarna

Jag kan på rak arm komma på två låtar som får mig att gråta när jag lyssnar på dem. Den ena är Balladen om Briggen Blue Bird av Hull av Evert Taube (gärna i Sofia Karlssons version) och den andra är Peter LeMarcs Älskad från första stund. Om jag får sitta och fundera en stund så kan jag nog komma på fler, men de här två rör direkt något inom mig.

Häromkvällen stötte vi på den här filmen:

Linus påminner om jag jag nog också börjar gråta till Eminems låt Kim. Men det är faktiskt inte sant. Den blir jag bara illamående och arg av. Musik kan onekligen beröra på en himla massa olika sätt.