Att kunna cykla

Nu gör han det. Han cyklar. Även den koden har han knäckt nu, balanskoden för att lyckas föra cykeln framåt. Han knäckte den med hjälp av en balanscykel och asfalten utanför mormors och morfars hus. Här på landet är det lite lurigt att lära sig cykla när man måste bemästra grusvägen på en gång.

Men nu klarar han grusvägar också. Det som måste övas in framöver är starter och att kunna bromsa litegrann medans man cyklar ner för backar och sånt. Men igår var vi ute på en gemensam cykeltur hela familjen; Vera bakom Linus på cykeln, Fred på sin cykel och jag på min. Sträckan vi lade under våra hjul blev inte mindre än 4,5 km - så visst kan han cykla.

Läsglädje

Fred har på allvar knäckt läsningen nu. Han har kunnat läsa länge, hur länge vet jag inte, men minst ett år skulle jag gissa. Men nu har han liksom slutat läsa bokstäver och börjat läsa ord. Han läser fort och han läser mycket. Det är oerhört sällsynt att se honom utan en Bamsetidning i handen. För ja, just nu är det mest Bamse han läser på egen hand. Antar att det är lätt och behändigt. Både mycket bilder och relativt korta men ändå meningsfulla texter. Han läser i bilen, när han ska borta tänderna, när han egentligen ska gå och klä på sig, när han äter, ja i princip allt kan göras läsande.

Idag har han faktiskt läst sex kapitel i en kapitelbok, 35 sidor - i sträck! Jag är otroligt impad och väldigt stolt. Det som dessutom är väldigt roligt är att han bara har lärt sig. Vi har svarat när han har frågat om vissa ord och så, och jag vet att jag för två-tre år sedan visade honom hur man sätter ihop bokstäver och att H E J blev hej tillsammans. Men i övrigt har vi inte haft någon sorts "undervisning", utan det har bara kommit.

Slut på rapport från fånigt stolt mamma.

Gårdagens klipp

 

Jag hade önskat att gårdagens klipp skulle involverat ett riktigt fynd. Om jag köpt värsta snygga jeansen för inga pengar alls, eller sprungit på något roligt på loppis, eller något annat roligt. Eller att jag klippt mig i en snygg frisyr. Nu är det inte jag som gjort något klipp, det är Vera. 

Vera älskar saxar, hon älskar att klippa, och hon är duktig på det. Det har lett till att vi har gömt undan våra saxar hemma. De ligger längst upp i ett skåp. Igår norpade hon dock en sax ur diskmaskinen under urplockningsmomentet. Jag noterade det, men hon skulle ju bara klippa i lite plast. Och med tanke på hur roligt hon faktiskt tycker att det är att klippa så lät jag henne ha saxen och den där plasten. Sen var hon obevakad en kort stund. Och jo, givetvis klippte hon i lite mer än plasten...

Är det fejk så är det

- Mamma, mina kompisar vill också gå ut.
- Ja, det får dom såklart.
- Dom har redan tagit på sig sina överdragsbyxor.
- Jaha, har dom också överdragsbyxor?
- Ja, låtsasöverdragsbyxor.

Givetvis har låtsaskompisar låtsasöverdragsbyxor - vad skulle de annars ha?

Större barn fastnar lättare

I takt med att man växer blir saker och ting mindre. Eller nej, det blir de ju inte, men de upplevs som mindre. Helt plötsligt slår man huvudet i bordskanter. Eller fastnar i skåp som man tidigare kunde krypa in i hur lätt som helst. Två gånger fastnade hon tydligen här igår:

Eftersom pappan prioriterar att ta kort på den som sitter fast istället för att rädda henne antar jag att det inte var så traumatiskt.

Hon har listat ut nåt

Om man står på lådan når man längre.

Jo, jag vet, det var länge sen sist

Det blev något form av blogguppehåll där ett tag. Så blir det när livet tar mycket tid. Och det sköna är att jag inte ens har haft dåligt samvete över att jag inte bloggat på en månad. Vad har hänt sen sist då? Jo det var ju jul och allt det där. Och sen har den här lilla bönan fyllt år.

Ett år minsann. Och veckan innan ettårsdagen lärde hon sig gå. Lika fantastiskt varje gång att se den uppenbara glädjen när de knäckt koden. Oj vad det traskas runt här hemma nu. Idag gjorde vi dessutom premiär ute. På med ett par avlagda (och lite för stora) skor från storebror. Sen ut i det underbara vädret. Och när man ska upptäcka världen är det fint att ha storebror vid sin sida:

Plötsligt kom den...inte alls

Jag har gått och väntat och funderat lite grann. Den där huvudfotingen, borde inte den komma snart? Freds bilder har förblivit väldigt abstrakta, färgglada streck runt, runt, runt, runt på pappret. Idag när han satte sig för att måla frågade jag om han inte kunde måla sig själv kanske? Man kan väl säga att jag tröttnade på att vänta och ville se om det kom någon huvudfoting. Det gjorde det inte. Han verkar ha hoppat över det steget i utvecklingen:


Först är det alltså Fred i mitten, sen är det ringar runt Fred, lite oklart varför de är där. Men en ruskigt fin gubbe, med huvud, hals, mage, ben, fötter, armar. händer, och fingrar. Och så ögon, näsa och mun såklart.

Tittut!

Vi brukar leka "Tittut" hemma. Den och "Tack tack"-leken är fantastiskt roliga. Finns det ett tygstycke till hans (klädesplagg, handduk eller liknande) använder Vera det för att gömma sig bakom. Men finns det inget sådant så kör hon som vi andra - med händerna eller i hennes fall hela armarna. Så här kan det se ut:

"Var är Vera?"

"Tittut!"

Vakt-dinosaurien

Fred och dinosaurien klättrar upp i sängen.

- Nu får ni lägga er ner.
- Men dinosaurien vill inte lägga sig.
- Fast det är dags för det nu. God natt dinosaurien, nu måste du sova.
- Men han vill vara vaken och vakta.
- Jaha, ja det kan han väl få göra då. Vad ska han vakta mot då?
- Tigrar och lejon.
- Ja, det är klart, det vore ju bra.
- Ja, för han har svarta ögon, och då blir tigrarna och lejonen så rädda att då springer de ner för trappan och ut i köket och ut i hallen och ut genom dörren till djurparken igen.
- Ja, ok då får han vakta då. Men du får sova.
- Ja, det ska jag.

Vad lejonen och tigrarna gör uppe på andra våning hos oss från första början, det har jag ingen aning om. Antagligen leker de kurragömma i klädkammaren.

Ibland måste man helt enkelt ställa undan lite bilar

Mitt på golvet i vardagsrummet står några bilar prydligt parkerade. Jag bara noterar det och säger inget om det. Efter en stund får jag ändå en förklaring.

- Mamma, dom där bilarna är i sina.
- Va?
- Dom bilarna är i sina.
- Är dom i Kina?
- Ja.
- Jaha, där ser man.

Vi har tydligen en liten bit av Kina i vårt vardagsrum. Tänk vilka möjligheter det öppnar upp inför helgen. Trädgårdsfix - jag tror inte det, vi tar en promenad på muren istället.

Saker som hänt

Veras första tand har tittat upp. Vänster tand nere, den heter ju uppenbarligen något snofsigare, men vi nöjer oss med vänster tand nere. Den tittade fram i måndags utan några större problem vad det verkar som.

Jag har fått hål i en visdomstand. Hurra! Eller ja, jag märker inte direkt av det. Det upptäcktes vid tisdagens tandläkarbesök (som varit inbokat sen i mars någongång). En lagningstid är inbokad, det kanske också är värt ett "Hurra!"...

Jag har köpt träningskort. Nu banne mig. Lite skivstång och lite Core kanske kan få ordning på den här kroppen också, om man är ihärdig? Fast först måste jag nog försöka få det där sockerbehovet under kontroll, det går jättebra. Ungefär varannan dag går det jättebra i alla fall...

Liten rapport sådär. Nu antar jag att jag måste fortsätta ta hand om röran i köket...

När jag en häxa vid mitt bröst?

Jag tror Vera kan trolla.

Tyckte faktiskt jag hörde henne mumla lite trollformler här innan.
Hux flux - storlek 74.
En trollformel så god som någon, och den verkar dessutom ha funkat.

Apropå häxor, ni vet väl hur man avgör om en kvinna är en häxa eller inte?


Logiska resonemang när de är som bäst.

Bokstäver hit och dit

Idag är det lite ruggigt ute (i alla fall när man är inne och tittar ut), så då sitter vi inne vid köksbordet och leker med bokstäver.

Vi har fått en fin läslåda av farmor, och även om Fred bara är tre år och inte har något vidare grepp om det här med bokstäver (precis som det ska vara), så är det spännande att sitta och pussla ord. Några bokstäver kan han dock. F R E och "den där med rakt streck och en stor mage", det blir FRED det.

Jag vill inte det du vill, oavsett vad du vill

Fred är 2 år och 11 månader idag. Och treårstrotset är intensivt.

Igår kväll var det stora högljudda protester (inklusive skrik och tårar) när blöjan skulle på för natten. Hans ständiga argument var "JAG VILL HA KALSONGER!" Till slut fick jag förklarat att blöjan måste ju på eftersom han inte är torr på natten än. Idag har vi just haft en likadan diskussion om hurvida han ska ha blöja på sig på dagen eller inte. Hans ständiga argument var "JAG VILL INTE HA KALSONGER!"

Underbart logiskt och rationellt. Men men, bara till att bita ihop och hjälpa honom att utvecklas.

Tornbygge

Om man snart är tre och sätter sig ner för att bygga ett torn kan man konstruera ett sånt här byggnadsverk helt själv:

Okej, jag vet att jag är partisk- men jag är grymt impad av dom där tre klossarna på toppen.

Kompetensutveckling

Hah! Jag löste det! Helt plötsligt hade vi en böjd räls kvar istället för att sakna en. Och det utan att ändra i planerna för hur järnvägen skulle se ut. Vi bara justerade lite här och var, det var inte helt lätt, men det gick. Järnvägen är roligaste leksaken här hemma enligt mig.

Det är det jag alltid sagt - föräldraledighet borde vara meriterande vid anställningar och lönesättning. Man blir grym på att rodda projekt (typ dopkalas för 35 pers hemma), man utvecklar sin kreativitet och man övar sig i problemlösning. För att inte tala om förhandlingsteknik. Jag har svårt att tro att någon är så svår att argumentera med som en skön treårstrotsunge.

Vad är det som går och går...

I köket här hemma har vi för tillfället två klockor. En automatisk och en manuell. Den automatiska händer på väggen och tickar på. Den manuella ligger för det mesta på köksbordet och uppdateras med ojämna mellanrum.

Men vill man ha koll på vad klockan är så ska man nog kolla på den batteridrivna klockan. Fast det är rätt smidigt om man är i ett annat rum, utan klocka, då kan man be lilleman ställa sin klocka och sen komma och visa den för en.

Verkligen

Dagens nya ord här hemma: verkligen

Används bland annat på följande sätt:
Det låter verkligen gott mamma.
Det här blir verkligen bra.
Jag vill verkligen det.

Koncentration

Jag läste i en bok en gång i höstas att en 2,5-åring kan koncentrera sig på en sak i ungefär 10 minuter. Sen tar liksom koncentrationen slut och man måste göra något annat. Min 2,5-åring har nu suttit djupt koncentrerad i närmare en timme och pärlat. Undrar om det är något fel på honom... Nej då, jag är inte det minsta orolig, bara väldigt glad att han tycker det är så roligt att pärla. Och lite nyfiken på varför en av raderna fick bli tvåfärgad när alla andra inte är det. Ett av livets mysterier antar jag.