Sån är jag

Jag har hört att det finns människor som, när det är mycket på jobbet eller i livet i allmänhet, kan känna ett behov av att sticka ut och springa. Springa för att sortera tankarna eller för fly lite från den verklighet man är i just nu. Idag insåg jag något jag nog vetat om rätt länge: Jag längtar efter fika istället. När huvudet är fullt av massor av olika jobbtankar som studsar hit och dit och inte vill låta sig fångas, när jag önskar att jag kunde göra lite mer, lite bättre men inte riktigt fixar det, då kan jag känna en längtan efter att bara släppa allt och gå och sätta mig på ett fik. Äta något gott och prata bort en stund med en god vän, släppa fokus helt enkelt.

Tänk om man hade varit en sån där som längtade efter att springa... undrar hur mitt liv sett ut då.

Man kan ju tycka att jag borde lärt mig

För ungefär en vecka sen lät jag Vera springa omkring naken här hemma på kvällskvisten. Att lufta rumpan måste ju vara rätt skönt när den annars jämt och ständigt är instängd i en blöja. Den kvällen slutade med en totalsanering av golvet i hallen efter att hon bajsat i ett obevakat ögonblick och sedan lekt med sitt resultat i ytterligare några obevakade ögonblick. Då tänkte jag att "ja, kvällstid är ju inte bästa tillfället att gå blöjlös, det lär inte hända inom en snar framtid igen".

Jag vet inte om den tid som förflutit sedan tisdag i denna veckan gör att vi passerat tidsrymden "en snar framtid". Hur som helst så har jag just sanerat efter dottern igen. Inte lika stor sanering krävdes den här gången tack och lov.

Frågan är om jag lärt mig min läxa den här gången...