Vab igen

Barn med feber, magont som inte är illamående, vatten som måste vara iskallt (annars är det för vaaaarmt), TV-tittande och tröstande. Oro över om det är något som kräver läkarvård. Oro över möjligheten att jag felbedömer allvarligheten. Oro över feber som inte vill gå ner. Oro över smittorisken. Oro för barn som inte somnar. Oro över barn som sover länge. Oro över barn som inte äter. Oro för oron. Oro bara för att. Vab i ett nötskal. Men ändå vet jag ju - det går över.

Vardagens ögonblick

 Googlat svinkoppor för att ta reda på hur länge barnen egentligen måste vara hemma. 

Utifrån ovanstående regel blev vi hemma en och en halv vecka.

 

 Plastpärlor på plåt, redo för smältning i ugnen. Sen blev de till armband.

 

Jag har bakat chokladkakor som jag sedan gav bort till en vän. 

Jag tror att det blev uppskattat, det var i alla fall planen.

Det  kom någon sorts fjärilsprinsessa på lunch. 

Hon gillade stekt ägg, men var inte så förtjust i uppvärmd pannbiff.

Den här typen av inlägg har jag helt sonika snott från Försök att inte se så snygg ut. Hon kallar sina för Suddiga vardagspixlar. Hos mig blev det Vardagens ögonblick, och här hamnar mobilbilder som tagits för att föreviga vardagens händelser (eller varför man nu tar de där mobilbilderna), men som sedan inte kommer längre än till telefonen (eller möjligtvis upp på Instagram).

Denna vab - en sorts semester

Nu har det vabbats här hemma i en och en halv vecka. Det har dock inte varit någon jobbig vab. Barnen har nämligen svinkoppor, och rätt lindriga sådana vad jag förstår. De är inte nedsatta alls egentligen, men får inte vara på dagis pga smittorisken. Så vi hänger hemma och har det rätt gott. Det finns dock ett problem, och det är att jag går in i någon sorts semesterläge när jag varit hemma en längre stund. Nu har ju jag inte varit hemma hela perioden, utan vi har delat lika jag och L hittills men vi har delat på så vis att jag har varit hemma onsdag-måndag. Sen var det dags för jobb igår för min del, och jag kände mig både svårmotiverad och lätt ineffektiv. Semesterskadad helt enkelt. För jag inser att jag tycker att det är himla skönt att dra omkring hemmavid med mysbrallorna på, skogspromenad mitt på dagen (förvisso i treåringstakt, men ändå), att få ta del av en treårings tankeverksamhet mest hela tiden och imponeras av femåringen som titt som tätt levererar oväntade kunskaper ("Pappa, det här är en hexagon."). 

Imorgon tror jag dock att det är dags för jobb och förskola igen, tillbaks till verkligheten helt enkelt - som faktiskt är himla bra den med (trots att jag inte kan gå i mysbyxor på jobbet).

Någon sorts sjukrapport + lite mer

Mars var en sjuk månad. Det började med ryggskottet. Sen kom magkatarren från helvetet som visade sig inte som en vanlig magkatarr utan som bröst- och armsmärtor. Efter en massa oro, och ett EKG hos vårdcentralen som övertygade mig om att det inte var hjärtsnörp så blev det bättre. Lagom till att det lugnat ner sig drog Vera med sig en skön magsjuka hem från dagis. Några dagar efter hon blivit okej igen blev jag sjuk. Sen följde Fred och Linus. Totalt var vi magsjuka i närmare två veckor. Mina händer är söndertvättade, sår och sprickor överallt. Men nu är vi förhoppningsvis friska igen (peppar peppar). Och med tanke på att solen visar sig mer och dessutom värmer otroligt skönt på dagarna så tror vi att vi snart har fullfjädrad vår här också. Åh, vad skönt det ska bli!

Påsken har också passerat. En skön högtid med mycket tid och lite måsten. Fred är helt begeistrad och undrar när det är påsk igen. Inte nog med att man fick leta påskägg från påskharen, vi hade dessutom lite gäster här på påskafton (dessvärre - eftersom de lyckades bli magsjuka - skit!) och nu väntar han bara på att de ska komma tillbaks igen, vilket han är säker på att de kommer göra nästa påsk.  Jag har förklarat att han troligtvis inte behöver vänta så länge innan de kommer tillbaks, men det är klart att det kan man ju inte vara säker på. Så påsk är för tillfället favorithögtiden framför andra för Fred, och jag tror faktiskt att jag är benägen att hålla med.

Vab och vab igen

Det blev vab hela veckan med Vera förra veckan, och nu är det dags igen. Den här gången är det Fred som är förkyld och sen igår är han hemma från dagis. Fast det bröt ut redan under dagen i tisdags, men eftersom jag glömt mobilen i bilen den dagen såg jag inte att dagis hade ringt, så Fred fick vara på dagis hela dagen ändå, trots feber och hosta. Nu verkar i alla fall febern vara borta för den här gången, kvar finns en envis hosta och en näsa som rinner i ett. Idag blir det vab och imorgon är jag föräldraledig, så till på måndag bör han väl ha tillfrisknat tillräckligt för att gå till dagis igen. Såvida då inte Vera hittat någon ny bacill hon vill testa. Skulle inte förvåna mig. 

Men vi får väl hoppas att den alternativa texten till Elsa Beskows Månaderna stämmer: Vabruari börjar året, feberuari kommer näst...

Årets första vab-dag

Idag var det alltså dags för årets första vab-dag. Redan innan klockan ringde vid 05:20 imorse hade jag en aning om att det skulle bli så. Vera hade hostat och snörvlat väldigt mycket hela natten, och under täcket vi båda sov under var det väldigt varmt. Feber-varmt. Nåja, klockan ringde och jag smög upp. Borstade tänder och klädde på mig. Sen hörde jag inifrån sovrummet "Ja ha lite välling!" följt av "Ja ha lite vatten!". Redan när jag hörde önskan om vattnet tänkte jag att det måste innebära feber. Hon frågar aldrig om vatten annars. In i sovrummet, plockade upp henne ur sängen, gick ner till köket, febertermometern visade 38,4 grader. Gjorde lite välling. Upp till sovrummet igen och stoppade ner henne i sängen. Sen väcka L och förhandla vab-dag. Det var min tur, och L hade dessutom viktiga saker på jobbet. Det hade jag med, men han satt med trumf på hand den här gången. Så han fick åka till jobbet och jag fick krypa ner mellan två barn och somna om. Jag tror faktiskt att vi vann båda två. Den som kanske förlorade var kollegan som fick rycka in i mitt ställe på jobbet idag. 

Dagen har sedan förflutit med att Vera varvat minsta möjliga aktivitet med att sova på soffan. Jag antar att jag gjort detsamma om jag haft 39,5 graders feber. Under tiden fortsatte jag och Fred att röja uppe i kaosrummet.

När jag vid lunchtid fick i Vera en alvedon sjönk febern med en grad och hon piggnade hon till rejält. Då kunde vi till och med ta på oss och gå ut och få lite frisk luft. Det var på tiden det. Vi har andats inneluft på tok för länge nu. När alvedonen slutade verka framåt halv sex blev hon helt loj igen, och fem i sex somnade hon i sin säng. Vi hoppas på en lugn natt och ett piggare barn imorgon.

Prognosen stämde

Det blev som jag trodde. Vi är hemma idag med vulkannäsa (stora lavaströmmar så fort näsan får ett utbrott/Fred nyser - vilket han gör ungefär var femte minut) och hosta. Men han är inte särskilt slö, så vi får väl se vad det blir av den här dagen. Hur som helst hade han inte kunnat vara på dagis med den näsan, dessutom hade han definitivt smittat ner både Märta och Ludde på dagis.

Prognos inför morgondagen

VAB-prognosen lyder: Stor risk för VAB imorgon. Snoret har dragit in under dagen, följt av en lätt rosslig hosta. Ögonen var lite småglansiga frampå kvällskvisten. Dock ingen feber. Nu har han däremot väckt sig själv två gånger om redan genom hosta och snörvel. Vi får se vad som händer helt enkelt.