Nästan två veckor

Nu har vi bott i vårt hus i nästan två veckor. Två jättebra veckor, vi trivs kalas hittills. Jag orkar inte sammanfatta veckorna i ord, så jag gör så här istället:

Inflyttningsdagen. Vi får hjälp att ta upp sängarna till sovrummet på andra våning. Mannen på bilden är en god vän, granne och faktiskt min gamla mellanstadielärare.

Vi har upptäckt att gången ute i trädgården var mycket bredare än vad man skulle kunna tro.

Vi har firat ettårsdag med paket i sängen på morgonen.

Det har regnat massor, och varit soligt en del och vid ett tillfälle var det sol och regn samtidigt, då fick vi dubbelregnbåge. Bakom ladugården skulle det kanske finnas en skatt, men vi hade inte tid att gå och kolla, vi skulle ju se på film.

Vi är plockat och ätit blåbär, hallon och vinbär. I skrivande stund har vi 5 liter blåbär, 2 liter hallon och 10 liter vinbär i frysen.

Vi har haft ettårskalas med tårta, kakor och bullar. Tårtorna är gjorda av Freds farmor och mormor.

Vi har lekt i sandlådan.

Dessutom har vi röjt i lagårn (och gjort en massa roliga fynd av gamla grejer), klippt gräs, målat lite hyllplan och en garderob, tvättat, hängt tvätt ute, packat upp (men än är det en hel del lådor kvar) och mycket annat.

Ordningen är återställd

Jag har hittat tejp, tejp och penna! Plus saxen - den hade jag missat att den var borta. Jag är inte i så stort behov av sax när jag inte har någon tejp att klippa. Ordningen är återställd. Och jag har inga mer ursäkter att inte packa.

Bra mycket större än ryggproblemet

Ett problem som är bra mycket större än ryggproblemet som jag nämnde nedan är att jag har förlagt mina tejpar och min penna! En tejp som jag använder för att tejpa igen lådor med, en frystejp som jag använder för att skriva på när det inte går att skriva på direkt på lådan och så Pennan, den som jag skriver med på varje låda. Vi har redan bytt ut Pennan en gång, först var det en lila penna, den försvann. Då tog vi en likadan penna, fast turkos. Men nu är den också borta, och alla andra sådana pennor är nedpackade! Det faktum att alla tre grejer är borta talar för att det är jag som har lagt dem någonstans, och mot att det är Fred som har supit bort dem.

Riktigt segt

Usch, nu är det riktigt segt. Nu är jag nästan framme vid de där sista grejerna att packa, ni vet de som inte hör hemma någonstans men som man ändå inte vill slänga. De som inte passar in, och som man egentligen heller inte använder, men har så svårt att skiljas från. Där är jag. Samtidigt som jag tröttnat totalt på att packa, och till på köpet har ryggen börjat protestera högljutt mot alla knasiga lyft och fula ställningar man har när man packar en låda som står på golvet. Aj aj aj. Äsch, det är bara till att bita ihop. På måndag kommer kavalleriet och då kan dom bära om jag nu inte skulle kunna...

Det ligger saker överallt

En ögonblicksbild från vårt vardagsrum. Kanske borde vi ha något sorts smart system för packning. Men det är svårt när man har en ettåring som springer omkring och lägger alla saker överallt samtidigt. Alltså ser det ut som jag vet inte vad. Det ligger saker överallt, högt och lågt. Men allt hittar ner i en låda förr eller senare.

Nu är det sista gången

Jag är lite lätt blödig när det kommer till "sista gången". Ni vet, nu är det sista gången jag låser den har ytterdörren, sista gången jag handlar i den har affären, sista gången jag ammar den här sonen. Därför kan jag liksom inte låta bli att tänka att nu är det sista gången jag står och väntar på bussen ner på stan på den här busshållplatsen nu när jag står och väntar på bussen som ska ta mig ner till en biodate med bästa barndomskompisen. Men samtidigt är det ju så att med alla "sista" kommer en himla massa "första" också. Väldigt spännande. Snart står jag och väntar på en annan buss, på en annan hållplats. Och jag tror faktiskt att min nya hållplats ligger närmare min nya ytterdörr, än vad nuvarande hållplats ligger min nuvarande ytterdörr.

Vi längtar

Sitter och kikar på bilderna från huset. Vårt hus. Eller ja, det är ju inte vårt än, men snart. När exakt vet vi inte än, men det närmar ju sig helt klart. Och det är spännande! Snart är man med hus. Vi längtar efter egen tvättmaskin och att kunna torka tvätt ute, att kunna packa bilen utan att behöva springa långa sträckor helt överlastad, att grilla på sommarkvällen, och en himla massa andra saker. Men just nu får jag alltså nöja mig med att kolla på foton. L fotade en del när det var besiktning för några månader sen, bilderna har legat i princip orörda på hårddisken sen dess. Nu blev jag sugen på att friska upp minnet lite.

I väntans tider igen

Vi går i väntans tider igen. Väldigt spännande. Men den här gången är det inte en bebis som ska komma, det är ett hus. Fast det ska inte komma, det står bra där det står. Vi ska väl snarare komma till det. Komma hem (förhoppningsvis). Jo, vi har alltså gått och köpt hus. Eller ja, vi skriver kontrakt i eftermiddag. Tillträde får vi om 7-9 månader någon gång. Tills dess får vi gå och längta och planera och fantisera, lite som en graviditet ändå, fast utan ultraljud och förlossning på slutet (men väl en flyttstädning).

Typ här ligger det.

Bilden är inte den bästa, den är tagen med en mobilkamera från en bil som rör på sig, men den ger i alla fall en hum om hur huset ser ut. Man får vara glad för det lilla.