En vän som känner mig väl

Det där gymbesöket som skulle bli av innan vecka sju tog slut? Det blev aldrig något med det. Det kom annat emellan och jag gav mig själv utvidgad deadline. Innan mars slut ska jag ha tränat på gymmet. 

Idag pratade jag en stund med en kär vän. Hon frågade hur det gått med träningen och gymmet. Jag erkände att jag inte varit där än, och att jag tyckte att det var jobbigt. Hon sa att hon såg det på mig: Jag ser att du blir nervös så fort vi pratar om det. Jag erkände att det stämde och hon sa att vi kunde åka ihop någon gång. Hon gav mig också tipset att åka dit och använda löpbandet eller crosstrainern någon gång. Då kan jag ju vara på den apparaten en bra stund och samtidigt spana in övriga gymmet och göra upp en plan. Så himla smart. Så får det bli.

Men jag har gått och tänkt på det efteråt. Jag är så tacksam att ha en vän som ser på mig att jag blir nervös. Fint att hon känner mig så väl. Och ändå finare att hon känner mig så väl att hon kan säga åt mig att hon ser att jag blir nervös. Det är jag fantastiskt glad över. Bästa händelsen idag tror jag banne mig. Okej, det trumfas kanske av att Vera just somnade i nya säng i sitt nya rum för en liten stund sen, men jag är inte helt säker på det.

Ett tecken som inte räknas

Igår fick jag äntligen köpt det där förbenade träningskortet som jag funderat över så länge. Tänkte inviga det redan på kvällen med att gå på ett PowerYoga-pass som jag gått på tidigare. Kände mig riktigt peppad och såg fram emot att manglas i 75 minuter. Så kommer jag dit och passet är inställt. Skit. Funderade på att ta mig en vända på gymmet istället, men det såg alldeles för läskigt ut, så jag vände om ut och gick en rask promenad i byn istället. Sen åkte jag hem och yogade lite i köket. Insåg dock att jag är en person som behöver hjälp och stöd i träningen, annars maskar jag. Nu skulle jag ju kunna se det inställda passet som ett tecken på att jag inte ska träna. Men eftersom träningskortet kostade en ganska stor summa pengar, och jag dessutom vet att träning är bra för mig, så gör jag inte det. Jag ska börja träna på regelbunden basis, och veckans utmaning blir att repa mod och ta mig in i det där gymmet innan veckan är slut.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut

Gårdagens sista aktivitet (om man inte räknar in tandborstning och sånt) var ett yogapass. Väldigt bra, och det satte helt klart sina spår i mig. För i natt har jag drömt yoga.

Varje gång jag vaknat har jag varit tvungen att se till att jag ligger i en yogaposition. Galet. Tack och lov var de "yogapositioner" jag skulle ligga i misstänkt lika mina vanliga sovställningar, jag har alltså inte sovit i hunden eller kobran. Men det var viktigt att vara närvarande och tänka på andningen, och känna in positionen jag låg i ordentligt.

Jag misstänker att en anledning till att "drömmen" fick leva vidare under (vad jag upplevde som) hela natten är att bredvid mig låg Vera stadigt i hennes version av barnets position.

Något väldigt roligt

Hahaha, jag fick just reda på att grannen går på bodypump! Vad som är så roligt med det? Jo, grannen är gravid (precis som jag), med andra barnet (precis som jag), hon ligger bara någon vecka efter mig i sin graviditet. Vi är alltså ungefär på samma ställe, kan vi vara överens om det?

Men, blotta tanken på att jag skulle stå och göra så här:

eller så här:

eller så här för den delen:

får mig att fnissa hysteriskt.

Jag som har svårt att lyfta benen om jag stått lutad över ett bord i en halv minut (det är någonting i rumpan som låser sig). Jag som får ont ont ont i fogarna av att promenera eller gå i och ur bilen. Jag som får sammandragningar (magen blir stenhård) av att gå och städa här hemma. Hahaha, hon går på bodypump. Helfestligt!

Vet ni, i lördags simmade jag 100 meter. Sista längden gjorde ont. Och det fortsatte att göra ont när jag klivit upp ur bassängen. 100 meter är ingenting, men det är uppenbarligen mer än vad jag fixar. Foglossning är inte det nya svarta, så mycket kan jag säga. Sa jag att min granne går på bodypump förresten? Det är hur fascinerande som helst.

Utan gåalibi

Jag har gjort något ganska dumt faktiskt. Det var ett tag sedan jag gjorde det, men idag får jag ta konsekvenserna av det. Jag har lovat att vara med på Vårruset, i ett lag med några vänner här i Göteborg. När jag lovade var det lååångt kvar och jag hade planer på att träna litegrann innan, och om inte annat skulle jag gå med barnvagnen som alibi. Ikväll är det så dags, och jag har inte tränat det minsta. Inte heller kommer jag ta med barnvagnen eftersom det blir mitt i Freds läggningstid. Alltså kommer jag få ta mig runt utan gåalibi. Men det ska nog gå bra. Efteråt blir det ju picknick.

Fyra trappor

Insåg förresten i fredags när jag sprang omkring på jobbet igen att det var ett tag sen jag var där. De fyra trapporna upp till fikarummet gav mig mjölksyra i benen! Jösses, tur att det är dags att börja jobba snart igen.

12 veckor

Idag är Fred 12 veckor. De senaste dagarna har han börjat upptäcka sin kropp mer och mer. Fötterna har han liksom sett och funderat en del över när han har suttit i knät på oss i soffan de sista veckorna, men de senaste dagarna har han upptäckt dom även när han ligger på skötbordet, och igår fick han tag på sina fötter för första gången. Dessutom har han upptäckt att han har någonting mellan benen som man också kan ta på och pilla på när man ligger naken på skötbordet.

Han har också börjat greppa efter saker rejält nu. Grodan till exempel kan man ta i armen och försöka stoppa in i munnen. Riktigt roligt.

Att Fred är 12 veckor innebär också att mitt operationsärr är 12 veckor, och det var den gräns läkaren gav mig innan jag åkte från BB. "Efter 12 veckor får du göra vad du vill, gympapass, löpturer, allt funkar då." Jaha, då har man inget att skylla på längre...

Andas, sträck och fokusera

Jag går på något som kallas gravidyoga, helt enkelt yoga anpassat för gravida. Idag var det dags för tredje gången och jag känner mig fortfarande rätt borta mest hela tiden. Jag har aldrig gått på yoga tidigare, men tänkte att det kan väl kanske vara bra att öva avslappning och andning inför den där förlossningen som man tydligen måste genomgå bara för att man har en Smula i magen. Att det blev just yoga var nog lite av en slump.

Under en timma varje vecka tränar jag alltså på att vara närvarande i stunden, känna punkten där andningen börjar, känna barnet inom mig (bebisen alltså inte "barnet i mig"), fokusera på att inte svanka och andas, andas, andas. Sen sträcker vi ut lite muskler i olika positioner också, samtidigt som vi andas, andas, andas. Varje gång hittills har jag känt mig väldigt okunnig och inkompetent. Jag har svårt att känna barnet inom mig (såvida h*n inte bestämmer sig för att sparka/röra sig just då), och när ledaren säger att man kan försöka visualisera att man tar kontakt med barnet via naveln så får jag bara massa science fiction-aktiga bilder i huvudet så jag blir lite skrattnödig. Jag har lätt att sväva iväg i andra tankar och jag är inte särskilt vig. Allt detta resulterar alltså i att jag känner mig rätt tafatt, och det känns som att jag gör fel hela tiden. Men, när vi är klara, och jag kommer ut på Vallgatan i Göteborg igen, då känner jag mig så pigg och avslappnad och skön så att det spelar liksom ingen roll hur jag har känt mig under passet. Väldigt fascinerande. Något gör alltså yogan med mig, så jag fortsätter att gå dit med glädje trots att jag känner mig lite som ett ufo under den där timmen.