Det där gymbesöket som skulle bli av innan vecka sju tog slut? Det blev aldrig något med det. Det kom annat emellan och jag gav mig själv utvidgad deadline. Innan mars slut ska jag ha tränat på gymmet.
Idag pratade jag en stund med en kär vän. Hon frågade hur det gått med träningen och gymmet. Jag erkände att jag inte varit där än, och att jag tyckte att det var jobbigt. Hon sa att hon såg det på mig: Jag ser att du blir nervös så fort vi pratar om det. Jag erkände att det stämde och hon sa att vi kunde åka ihop någon gång. Hon gav mig också tipset att åka dit och använda löpbandet eller crosstrainern någon gång. Då kan jag ju vara på den apparaten en bra stund och samtidigt spana in övriga gymmet och göra upp en plan. Så himla smart. Så får det bli.
Men jag har gått och tänkt på det efteråt. Jag är så tacksam att ha en vän som ser på mig att jag blir nervös. Fint att hon känner mig så väl. Och ändå finare att hon känner mig så väl att hon kan säga åt mig att hon ser att jag blir nervös. Det är jag fantastiskt glad över. Bästa händelsen idag tror jag banne mig. Okej, det trumfas kanske av att Vera just somnade i nya säng i sitt nya rum för en liten stund sen, men jag är inte helt säker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar