En sak till

Förresten - för er som för anteckningar: lägg till halsbränna till nedanstående två graviditetskrämpor. Mmm, jättemysigt.

Hur jag mår

Titt som tätt får jag frågan "Hur mår du?", varpå jag svara "Bra", för jag är inte sjuk. Men så kommer frågan igen "Nej men alltså, hur MÅR du...eller ni?". Jahaja, jag var ju gravid ja. Just det. Det är faktiskt ganska lätt att glömma bort. Och jo, svaret är väl fortfarande att jag mot bra. För det gör jag. Sen har jag ont emellanåt. Men det är ju en annan femma.

Det lite onda beror främst på två gravidkrämpor:
1. Foglossning. Främst i vänster ljumske. Känns som en brännande molande smärta, men är snarare olustigt än att det faktiskt gör ont som i riktigt ont. Finns där typ hela tiden. Och det finns tydligen inget att göra för att lindra det hela. Det man däremot inte ska göra, eftersom det förvärrar saken är att sitta med benen i kors (det som är så skönt!), gå uppför trappor, promenera, bära tungt, snedbelasta, simma, m.m.

2. Stelhet i höfter, rumpa och lår. Framträder efter att jag gjort något i "felaktig ställning", och det är i princip alla ställningar som inte är upprätt eller sittande. Exempelvis dammsuga (gå lätt framåtböjd) eller gräva (använda rumpan för att ta i). Då får jag lite svårt att förflytta mig, hela höftpartiet liksom stelnar till och jag får "gå igång" det igen. Gör lite småont kan man väl säga. Främst i höger skinka, och det är ju bra, då balanserar det ju liksom upp foglossningen i vänster ljumske.

Men som sagt, jag mår bra. Och jag det som stör mig mest i graviditeten är att jag inte kan göra alla de där grejerna jag vill. Som att hjälpa till uppe med renovering eller gräva i trädgården. Gör jag det är det jag själv (och L som får höra mitt gnäll) som blir lidande. Och emellanåt sysslar jag med lite självplågeri, men för det mesta håller jag mig i skinnet.

Sakta men säkert närmar vi oss med stormsteg

Kolla! Nu är det inte ens 100 dagar kvar!(Om man klickar på mätaren över hur många veckor det gått så kan man också se hur många dagar det är kvar.)





Med hjälp av konferenser (jobb), julklappsinköp och andra julförberedelser som ska ske under dessa dagar så kommer det gå görfort. Swoosh så är bebisen här. Tvåbarnsmamma - lite lagom småläskigt sådär.

En sjukdom avklarad

Ännu en vecka till ända. Den här veckan har till största del bestått av feber. Fred blev sjuk i söndags och hade sedan feber till på onsdag. Bara feber, inget annat. Idag fick vi reda på vad för feber det var. Det var tredagarsfeber minsann. Hur vi listade ut det? Jo, ikväll när det var dags att byta om till pyjamas upptäckte vi röda utslag på magen. Och utslagen kommer efter febern när det gäller tredagarsfeber, i alla fall om man ska lita på sjukvårdsupplysningen. Inte för att jag har ringt dem, killen är ju frisk, jag googlade såklart. Se själva - tredagarsfeber.

Annars? Inte mycket. Jag sitter och firar fredag genom att dricka fryst Coca-cola (jag la dem i frysen för att de skulle kallna fort, och sen glömde jag av dem) och äter Rollo. Har bläddrat och läst i två ganska intressanta böcker, men har nu gått över till att slösurfa och funderar på att kolla på ett avsnitt av någon nedladdad TV-serie innan jag tar natt.

Nästan som om vi har skaffat katt

Idag är det sagomaskerad på dagis. Vi får väl se hur länge Fred vill spatsera runt som Findus, bara att han tog på sig kläderna ser jag som en stor vinst.

Inte världens bästa bild. Men när klockan är halv sju på morgonen, och kläderna faktiskt är på vågar man inte utmana ödet genom att be honom posera.

Ska man behöva göra allt själv?

L: Jag tror han lever fortfarande.

Utlåtandet kom strax efter att vi ätit upp maten.

K: Va? Vadå? Hur då?
L: Ja, har du flyttat på honom då?
K: Men skojar du? Menar du att du inte tog bort den helt och hållet. Du tryckte ju till den typ tre gånger, hur sjutton kan den fortfarande leva efter det.
L: Ja, inte vet jag. Men jag har inte flyttat på den. Och nu är den borta.
K: Men du måste ju flytta på dom efter att du dödat dom!

Suck! Detta innebär alltså att monstret är kvar därnere, men nu är det skadat. Det är alltså ännu farligare än vad det var innan. Alternativet är att hans större vän/släktning kommit ut ur sin lya och dragit hem honom. Det scenariot är inte mycket bättre.

Men en slutsats är klar - nästa gång måste jag vara tydligare i min kravspecifikation när jag anställer en yrkesmördare - liket skall forslas bort från mordplatsen, ut ur huset.

Att stå till svars för sina handlingar

Det har kommit en ny fras in i Freds vokabulär. "Gör du?" är det som används flitigt just nu.

- Pappa, gör du? / Gör du pappa?
- Mamma, gör du? Gör du mamma?

I tid och otid frågas det.

Fred spillde nyss ut massa kaffepulver här hemma på golvet. Oj, sa jag, nu får vi ta fram dammsugaren och dammsuga upp det. Så vi plockade fram dammsugaren och jag började dammsuga. Två sekunder senare hör jag bakom mig: Gör du mamma?

Än så länge har han inte lärt sig ordet varför i alla fall, det kanske man får vara tacksam för?

Lite folk och lite fynd

Var iväg på barnloppis idag igen. Och nej, det är fortfarande inte barn som säljs och köps, det är prylar, kläder och annat som används av barn. Som jag bestämt sist jag var iväg så var jag inte där strax efter det öppnat. Faktum är att jag inte var där förrän typ fyra timmar efter det öppnade. Det kanske var lite väl bra. Nog för att det var lite folk, men det var också ganska utplockat. Inget blev köpt till Fred. Däremot två par gravidjeans till mig för 30 kr styck. Görbra. Sitter som smäck gör de också. Och så köpte jag en minikollektion i brunt. Mini, dels för att kläderna är till trollet, men också för att den bara består av tre plagg. En fleecejacka, en pyamas och ett par byxor. Gick från loppisen ganska nöjd trots allt, nöjd med att inte ha spenderat en massa pengar, nöjd över att ha hittat två par jeans till mig, och nöjd över att trots allt ha sluppit all hysterisk trängsel.

Gömma nyckel

För två veckor sedan fick vi en nyckel av min far. En nyckel att använda när elementen ska luftas. L fick den, och lade den då på diskbänken i köket. Där låg den en dag eller två medan jag gick och irriterade mig på att han hade lagt den där. Risken att den skulle komma bort var ju hur stor som helst. Så hade jag en köksröjardag och jag tog nyckeln och stoppade den i fickan. Jag måste hitta en bättre plats åt den. Det gick någon dag så kände jag nyckeln i fickan igen, och kom på att just det ja, den skulle jag ju hitta en plats åt.

Nu behöver tydligen elementen på nedervåningen luftas. Och nyckeln? Ingen aning om var den är. Eller jo, jag tror att den ligger kvar i fickan, för jag har absolut inget minne av att ha hittat den där klockrena platsen att förvara den på. Nu är frågan bara vilken ficka... Jag har känt igenom varenda par byxor jag får på mig nu för tiden, funderat på vilka tröjor med fickor jag haft, men jag hittar den ingenstans. Suck.

Jaja, jag får fortsätta leta, någonstans måste den ju vara, frågan är bara om det är fågel, fisk eller mittemellan.

En halvtimme senare: Jag hittade den! Längst ner på botten i tvättkorgen. Så jag antar att det får klassas som fisk.

Brandmännen fladdrar förbi

Det är roligt med arbetskamrater som helt plötsligt far upp från sin stol och utbrister "Men jag måste ju byta brandman!". Det sker ungefär 11 gånger per år.

Hellre ett litet djur än ett stort (om man får välja)

Körde Fred till dagis. Vi var lite sena eftersom jag fick väcka Fred idag, och han var inte helt sugen på att gå upp. Märta väntade på dagis som vanligt, så Fred hade inga som helst problem med att stanna kvar där. Jag körde vidare mot jobbet. När jag har kört en sträcka ser jag en ekorre springa ut på vägen. Börjar tänka "nej, nej, nej, nej!", men jo, givetvis springer den mellan mig och framförvarande buss. Och givetvis hinner den inte över. Den klarar framhjulen på min bil, men så känner jag ena bakhjulet köra över något. Bump. Kollar i backspegeln, ser ekorren ligga på vägen, den reser sig lite. Sen ser jag den inte mer. Vet inte om den sprang iväg, eller om den dog snabbt. Usch, stackarn. Känner mig lite skyldig. Men så är det ju ibland. Kör vidare. Passerar stora vägen, och lilla samhället. Kör på den långa landsvägen mot motorvägen. Helt plötsligt ser jag något grått röra sig i vägkanten. Saktar in. Konstaterar att det är en älg. Saktar in lite mer. Konstaterar att på det lilla hygget precis vid vägen går tre älgar. Men de håller sig vid sidan av vägen just nu, tack och lov. Kan man säga att man kompenserar nedmejningen av ekorren med att inte köra på älgarna? Hur som helst är jag i det läget tacksam att det var just en ekorre jag körde på, och inte en av de tre älgarna. Fast helst hade jag givetvis inte kört på någon alls.

För att se kompetent ut?

Googlade lite bilder för att se hur en inälva såg ut. Tänkte att det kanske skulle kunna finnas någon liten älva därute som kallades för inälva. Så var inte fallet. Men jag hittade de här två bilderna:
Två olika TV-serier, två olika decennier - men i stort sett identiska poser. Är det samma fotograf? Samma fotoassistent? Eller är det bara samma känsla man vill förmedla med bilderna, och det görs bäst med denna "kompetenta" pose?

Till vänster ser vi alltså Scully från Arkiv X, och till höger Foreman från House.

Spindelreflektioner

Jag hyrde in en yrkesmördare igår. Han wastade en väldigt stor spindel nere i källaren. Sa jag att den var väldigt stor. Satt på väggen i tvättstugan.

Eller förresten, det är inte sant det där att jag hyrde in en yrkesmördare. Jag har inte betalt någonting, undrar om det kommer en faktura vad det lider. Dessutom är han inte yrkesmördare, inte vad jag vet i alla fall. Han är chef. Men det är klart, inriktningen för arbetet är ju samma som för en yrkesmördare - han jobbar med att ta hand om andra människors problem.

Men jag vill faktiskt samtidigt bedyra att jag har blivit bättre vad det gäller det där med spindlar. Det är bara om dom är ruskigt stora, eller kommer upp ur källaren som jag blir lite mindre generös vad gäller deras liv. Då ska dom bort. Så hör ni det spindlar, väx inte till er för mycket - och stanna i källaren. Men bli samtidigt inte för många, för då hjälper det inte att ni inte är ruskigt stora när jag tänker efter. Men jag lovar, jag har blivit bättre på att hantera spindlar och deras existens.

Det rör på sig

När Fred var nyutkommen, alltså när han var riktigt liten bebis så vet jag att han gjorde någon rörelse som jag så väl kände igen från när han låg i magen. Jag såg vad han gjorde och förstod att "Aha, det är det du har gjort titt som tätt i magen!". Givetvis skrev jag inte ned vad det var, och nu kan jag inte komma på vad det var för något, antagligen sträckte han på sig på något visst sätt eller så.

Hur som helst, nu är det ganska ofta full rulle i magen igen. Det sparkas och bökas. Det där riktigt klockrena sparkarna är fortfarande ganska ovanliga, men nog bökas det runt en hel del alltid. Nu såpass att L emellanåt kan känna av det. Och det märks att trollet ligger åt massa olika håll för det är ständigt nya riktningar på bökningarna och buffningarna. Det är inte något jag kommer ihåg från graviditeten med Fred - jag undrar om inte hans sparkar mest var riktade neråt - han kanske alltid låg i säte? Jobbigast nu, även om de inte kan klassas som jobbiga egentligen, är de sparkar som riktas inåt, mot någon inälva (heter det så i singular?) av något slag, till exempel min urinblåsa.

Annars graviditetsmässigt? Jodå, 24 fulla veckor har passerat, typ 15 kvar. På måndag ska jag på första riktiga MVC-besöket och lyssna på hjärtljud och sånt där. Sakta men säkert blir vi större, både jag och trollet.

En morgontrött direktrapport från ett SJ-tåg

Om man säger "If you have any further questions, please contact the
crew" lite slarvigt och snabbt så kan det låta som "If you have any
further Christians, please contact the crew". Väldigt konstigt.