Gravity

I fredags såg vi Gravity med Sandra Bullock. Ända sen den kom har jag inte velat se den. Jag var liksom fast besluten om att jag inte ville se den. Jag menar människor på drift i rymden - det kan ju inte vara annat än värsta jobbiga och sorgliga filmen, och rymden lär ju rymma hur mycket ångest som helst.

Hur som helst föreslog L att vi skulle se Gravity varpå jag skrattade åt förslaget och gjorde mig lite lustig över att han föreslagit den för mig, men gick ändå med på att se den. Tänkte att jag kan ju alltid sluta kolla om den nu är precis så ångestfylld som jag föreställt mig. Men jag såg hela filmen, och jag måste säga att jag är besviken. Tyckte mest att det var en lång actionfilm med rätt lite ångest. Vilket ju egentligen borde vara bra, eftersom jag inte är så himla noga med ångest när jag kollar på film/TV. Men den här gången blev det alltså för lite ångest. Kanske handlade det om att "kände" rollfigurerna för lite, att jag inte visste tillräckligt mycket om dem för att det skulle kännas jobbigt att de hade problem i rymden. Eller så var det för lite fokus på deras relationer sinsemellan och till övriga människor. Jag vet inte, men uppenbarligen fattades nåt för att jag skulle tycka att det skulle bli jobbigt.

Dessutom hade jag gärna sett reaktionerna och händelserna på jorden när det stod klart att Ryssland råkat/lyckats åstadkomma så himla mycket skada i rymden. Det måste ju bli någon sorts politisk kris eller nåt?

Så nä, Gravity var inget för mig.

Vab igen

Barn med feber, magont som inte är illamående, vatten som måste vara iskallt (annars är det för vaaaarmt), TV-tittande och tröstande. Oro över om det är något som kräver läkarvård. Oro över möjligheten att jag felbedömer allvarligheten. Oro över feber som inte vill gå ner. Oro över smittorisken. Oro för barn som inte somnar. Oro över barn som sover länge. Oro över barn som inte äter. Oro för oron. Oro bara för att. Vab i ett nötskal. Men ändå vet jag ju - det går över.

Just det ja, så kunde man också göra...

Kom hem från jobb och dagishämtning och var ute i typ 45 minuter i solen(!). Hur fantastiskt som helst. Hade lite glömt hur det var det där, att man faktiskt kunde vara ute även på vardagar. Tänk, nu är det ljust när man jag kommer hem från jobbet. Och när solen dessutom behagar lysa en helt vanlig måndagseftermiddag så blir det liksom inte bättre känns det som.

Nu ska jag klura ut någon sorts maträtt och sedan laga den så att min familj slipper gå hungrig.

Jag tror att jag längtar...någonstans

Jag har insett att jag går och längtar någonstans. Jag är inte helt klar över vart det är jag vill. Men det skulle kunna vara någon av dessa ställena: Berlin, Kalmar, Semster, Sommaren.

Antagligen är det inte till ett specifikt ställe jag längtar, utan bara till någon sorts paus. Eller så är det inte alls efter en paus jag längtar, utan bara efter tid. Tid att kunna slutföra ett av alla projekt som är igång. Tid att kunna avsluta alla projekt, ett efter ett. Så kan det också vara. Hur som helst så är det något som skaver lite. Inte mycket, men lite. Så tid eller omväxling hade suttit fint nu

Jag blev med kjol

Jag råkade köpa en kjol på Tradera. Det var inte riktigt meningen. Eller ja, jag hade liksom spanat på den och så, men när det närmade sig auktionsslut så kom jag fram till att det nog blev lite för dyrt. Sen föll det sig så att jag var inne och kollade igen på auktionen strax innan den skulle ta slut, och jag råkade klicka på knappen för att lägga nästa bud. Jag tänkte att det har ju aldrig hänt att nästa bud faktiskt är det högsta budet. Men jo, så var det tydligen nu. Och hipp som happ så var det bara en minut kvar och jag hade fortfarande högsta budet. Så tog auktionen slut, och jag hade tydligen köpt en kjol. Nu var det ju en kjol som jag hade varit intresserad av, så det var ju inte vilken random kjol som helst. Men jag var med kjol, relativt oplanerat. Jaja, det var ju bara att betala och invänta kjolen. Jag tänkte att jag kunde ju alltid sälja den igen om jag nu, trots allt, ville ha den när den kom.

Igår kom kjolen och jag är lite kär. Egentligen är det inget speciellt alls med den, inte om man tittar på den alltså. Men så tar man på sig den och den är så himla skön! Lagom tight utan att sitta åt, bra längd och fickor som typ inte syns. Kjolen fick stanna. Idag har jag på mig den, och den är så himla bra. Ett kjolköp meant-to-be helt enkelt. Sa jag att jag var nöjd med mitt köp förresten?

Bokstäver och mat

Vi sitter och äter mat, barnen och jag. Fred har ätit upp sina fiskpinnar men inte rört potatisen. Han säger att han är färdig. Jag säger till honom att han nog faktiskt bör äta lite potatis också. Han suckar men stoppar in en bit i munnen. Sen: Mamma, ge mig bokstäver!

Sedan två år tillbaks eller så har vi en liten lek som vi ibland tar till när vi äter mat. Om det är svårt att få i sig maten så kan Fred få en bokstav för varje gaffel med mat han stoppar i munnen. Tanken är att det ska bli ett ord av det hela. Här kan man styra lite hur mycket man tycker att han ska äta, långa eller korta ord liksom. Han är dessutom väldigt duktig på att sätta ihop bokstäverna till ord, så det är inga problem för honom att hänga med i leken.

Så igår fick han ordet TORSKFISKESPÖ. Nej, det är förmodligen inget ord egentligen, men han fick i alla fall i sig all potatis.

Vera snappade upp vad vi höll på med där hon satt och pillade med sina fiskpinnar (hon hade inte ens fått i sig dem). Mamma, ge mig, ge mig! Säg en bokstav!

Här blev det lite svårare. Vera kan inte läsa, eller så många bokstäver för den delen. Så jag tänker att jag köra på något hon kanske kan. Hon fick ett V och ett E (den listige har nu listat ut att hon skulle få VERA som ord). Och hon började sätta ihop sina bokstäver. När hon hade fått R:et tyckte hon att hon var färdigäten och konstaterade: Det blev FISKESPÖ mamma! Sen tackade hon för maten och gick från bordet. Jag hade inte riktigt hjärta att stanna henne och förklara att hon dels inte hade ätt upp, eller att det inte blev FISKESPÖ. Hon var nöjd och glad, och det är emellanåt allt man kan begära av en treåring.

Tillbakablickstorsdag

En sen vårdag för tre år sedan. På väg från skogen hemåt. Mitt i en åker full av maskrosor (och fästingar?)

Vårpessimism

Idag har jag gått omkring på jobbet och sagt saker som "det är bara februari, glöm inte det" och "det kommer komma bakslag" så snart någon börjat prata om våren som är här. Jag känner mig som värsta glädjedödaren, men också lite som en lögnare. För gårdagen var fantastisk. Barnen och jag hängde ute hela förmiddagen. Jag hängde upp två maskiner tvätt ute(!), vi spanade på snödroppar och spelade bandy, gungade och njöt av värme och avsaknad av blåst. Hade vi spenderat hela dagen hemma så hade vi med största sannolikhet även fikat ute. Men nu hade vi bara förmiddagen hemma, så då blev det inget sånt. Och oj vad jag hoppas att mina kollegor har rätt när de pratar om att våren är på väg. En lång, småvarm och solig vår hade suttit fint nu. Men jag tror inte riktigt på det, så jag fortsätter att vara lite pessimistisk dessvärre.

Vardagens ögonblick

 Googlat svinkoppor för att ta reda på hur länge barnen egentligen måste vara hemma. 

Utifrån ovanstående regel blev vi hemma en och en halv vecka.

 

 Plastpärlor på plåt, redo för smältning i ugnen. Sen blev de till armband.

 

Jag har bakat chokladkakor som jag sedan gav bort till en vän. 

Jag tror att det blev uppskattat, det var i alla fall planen.

Det  kom någon sorts fjärilsprinsessa på lunch. 

Hon gillade stekt ägg, men var inte så förtjust i uppvärmd pannbiff.

Den här typen av inlägg har jag helt sonika snott från Försök att inte se så snygg ut. Hon kallar sina för Suddiga vardagspixlar. Hos mig blev det Vardagens ögonblick, och här hamnar mobilbilder som tagits för att föreviga vardagens händelser (eller varför man nu tar de där mobilbilderna), men som sedan inte kommer längre än till telefonen (eller möjligtvis upp på Instagram).

Söndagsslit

Satte mig just ner och slappnade av för första gången sedan runt sjutiden imorse. Undrar varför jag så ofta gör mina lediga dagar till sådana dagar. Jag kommer på massor av grejer som behöver göras, eftersom det är ledigt och jag har tid. Så jag drar igång massor av projekt som sen måste avslutas. Jaja, jag antar att jag gillar det på nåt sätt.

Idag har jag i alla fall fyllt dagen med brödbak (x2), tvätt, matlagning (x2), snabb och timmeslång pratpromenad, 

Söndagen är snart slut och jag är rätt spak jag med. Imorgon är det måndag (i alla fall om nästa vecka beter sig som alla andra veckor har gjort hittills) och jag hoppas på sovmorgon.

Jag lämnade Häxan Surtant bakom mig

Dagen började med att jag inte alls hörde klockaradion som gick igång 05:00. En halvtimme senare vaknade jag av att L ruskade mig och meddelade att det var dags att gå upp för min del. Stressa upp och på med kläder. Snabb frukost och iväg till jobbet. Sur, trött och med magont pga den hastiga morgonen. Bäddar in mig med LeMarc på vägen till jobbet. Parkerar och går in på jobbet. På något vis så vänder allt. Dessutom är det jag som öppnar biblioteket på fredagar. Bara det är väldigt positivt. Och så fick jag prata med sköna kollegor på fikapausen och passet i informationspunkten blev roligt med massa roliga frågor och människor som ville ha hjälp eller svar. Tänk vilken tur jag har som har ett jobb som kan bota mig från den sura morgonströttheten.

Vår OS-expert

Det är fantastiskt roligt att höra Fred återge Skicross-finalen för sin lillasyster. Med passionerad röst och tillhörande rörelser berättar han om hur en fransman liksom bara, swiiiisch, körde om i kurvan - och "så himla bra var det". Och att det nu blev en tredelad fransmanspall precis som han ville. För Frankrike ligger ju jämte Sverige så därför hejade han på Frankrike. 

Han älskar verkligen att kolla på OS, och han hittar alltid någon att heja på (även när Sverige inte deltar).

Tillbakablickstorsdag

 

En bild på en bild. Fotot på bilden är tagetsommaren 1985. Jag är flickan i grön klänning. Min mamma hade sytt min och mina systrars klänningar. Tror att hon sytt sina egna kläder också, men det är jag inte lika säker på. Tycker att bilden är väldigt fin, och gillar hur den är märkt av 80-talet utan att för den sakens skull skrika ut det.

En dimmig dag

 Idag vad det gympa för Fred på förmiddagen. Under tiden skulle jag och Vera fördriva lite tid i byn. Jag hade tänkt mig en rask långpromenad med Vera i vagn, Vera hade tydligen tänkt sig lite lekplatshäng. Vi enades om att börja med lekplatshänget och att långpromenaden fick bli en promenad istället. 

Lekplatsen var alldeles tom och alldeles blöt och alldeles jätterolig att vara på enligt Vera. Så där blev vi kvar en ganska lång stund.

Sen var det hur som helst dags för promenad. I med Vera i vagnen och så bar det av ner mot sjön. Väl nere vid sjön var det så himla dimmigt och vindstilla och jättefint så det kändes som slöseri att gå därifrån. Alltså stannade vi kvar vid sjön, promenaden fick stryka på foten. Vi valde att istället gå på upptäcksfärd, lyssna på någon sorts fågel som befann sig på sjön någonstans, men som vi inte kunde se. Vi kollade in brygga och vatten. Vi blev så betagna av allt att vi alldeles glömde bort tiden. Eller ja, jag glömde bort tiden (Vera hade inte ansvar för att komma ihåg när vi skulle hämta Fred). Så det blev en språngmarsch uppför backen från sjön till skolan. Och när vi väl kom till skolan (fem minuter sen) var jag minst lika svettig som jag skulle varit om jag gått den där långpromenaden som jag hade planerat för från början. 

 

Ett tecken som inte räknas

Igår fick jag äntligen köpt det där förbenade träningskortet som jag funderat över så länge. Tänkte inviga det redan på kvällen med att gå på ett PowerYoga-pass som jag gått på tidigare. Kände mig riktigt peppad och såg fram emot att manglas i 75 minuter. Så kommer jag dit och passet är inställt. Skit. Funderade på att ta mig en vända på gymmet istället, men det såg alldeles för läskigt ut, så jag vände om ut och gick en rask promenad i byn istället. Sen åkte jag hem och yogade lite i köket. Insåg dock att jag är en person som behöver hjälp och stöd i träningen, annars maskar jag. Nu skulle jag ju kunna se det inställda passet som ett tecken på att jag inte ska träna. Men eftersom träningskortet kostade en ganska stor summa pengar, och jag dessutom vet att träning är bra för mig, så gör jag inte det. Jag ska börja träna på regelbunden basis, och veckans utmaning blir att repa mod och ta mig in i det där gymmet innan veckan är slut.