Vad Vera äter

Vera bestämde sig redan vid första burken mat som serverades - köpeburkar är INTE hennes grej. Vi har försökt några gånger. En sked går in, sen inser hon vad det är vi stoppat i henne och munnen är som igenmurad, inte en glipa någonstans. Nu gör det väl inte jättemycket, planen har ju hela tiden varit att laga mat till henne, men det hade ju varit skönt att kunna ta till en burk om man är borta eller för att få lite variation i matsedeln.

Vi brukar göra storkok emellanåt och frysa in, så är det bara att ta upp mat till henne och värma när det är dags att äta. Eftersom vi fryser in det i iskuber, eller "småklickar" så går det fort att tina och värma, himla smidigt helt enkelt. Tanken är egentligen att hon ska äta samma mat som oss andra, men det är inte alltid vi får till det. Bebisar ska ju inte äta salt, och jag är bra på att laga mat med buljong (som ju är rätt salt). Jag antar att man skulle kunna säga att jag har hamnat i buljongträsket. Dessutom ska bebisar bara ha kokt mat, och det händer ju titt som tätt att vi äter stekt mat. Så oftast får hon egen mat när vi äter.

Igår insåg jag att det var väldigt tomt i Veras låda i frysen. Lite morotspuré, lite kycklingsås och en potatis och grönsaksblandning var allt som fanns. Dags för ett nytt storkok med andra ord. Idag har jag därför fyllt på hennes fryslåda med två olika sorters kycklinggryta, frikadeller, köttfärssäs, broccolipuré, pasta&grönssaksblandning, kokt lax med sås, potatispuré och nötköttgryta. Nu har vi så vi klarar oss ett tag, och det finns lite att variera med också.

En kik i Veras låda i frysen.

Vi har en ny regel hemma hos oss

Regel: Fred får inte flytta Veras stol när Vera sitter i.

Jo, hon satt i den här gången. Men det verkar ha gått bra. Inga klämda fingrar, inga brutna näsor och inga bulor. Bara en väldigt uppskrämd lillasyster och en minst lika uppskrämd storebror. Och en mamma som ropade "Nej!" när hon insåg vart det barkade hän.

Trädgårdsjobb(igt)

Igår var det underbart väder. Igår kom jag på den fantastiska idén att en av mina rabatter skulle grävas om. Fast först var vi bara tvugna att plantera lite häck på ett annat ställe i trädgården. Sagt och gjort. Ut i det fina vädret, grävde en fåra för häckplantorna som skulle planteras. Sen in för att laga lunch och äta. Därefter ut till rabatten.

Problemet med sagda rabatt är att den är alldeles full med Åkervinda. En klätterväxt med alldeles fantastisk utbredningsförmåga. Det plus mitt allmänna ointresse för att rensa i just den rabatten i år har gjort det hela till en tämligen vildvuxen plats i vår trädgård. Så nu skulle rabatten grävas om och perennerna omplanteras. Jag lejde med mig maken till rabatten, men den hjälpen blev inte långvarad. Att gräva är typ det värsta han vet. Och efter en himla massa tunga suckar och frågor och funderingar från hans sida gav jag upp å hans vägnar och skickade iväg honom. Kvar var jag och Fred. Vi grävde och vi grävde och vi grävde. Vi rensade bort massor med vita tunna rötter, Åkervindans rötter. Och så började vi om, gräva gräva gräva, rensa rensa rensa. In för att äta middag. Sen blev Fred kvar inne och jag gick ut för en sista timme ute i landet. Gräva gräva gräva, rensa rensa rensa. Riktigt tråkigt jobb faktiskt. När mörkret kom slutade jag. Då hade jag gjort ungefär två tredjedelar av landet.

Idag när jag kom hem från jobbet blev det först lite matlagning och sen mat. Sen ut i landet igen. Jag och Fred. Gräva, gräva, gräva. Rensa rensa rensa. En knapp timme hann vi vara ute innan mörkret kom. Nu har jag kanske en fjärdedel kvar eller så. Som sagt görtrist arbete. Och jag har inga förhoppningar om att få bort alla rötter, men får jag bort hälften så kanske jag klarar att hålla efter resten när det kommer ovan jord till våren. Fast nu läste jag just det här och det här. Usch.

Okej, så det är vad jag gör på fritiden för tillfället. Vad sysslar ni med då? Hoppas ni har något roligare för er.

Det där med oro

Sitter och ger min lilla tjej kvällsvällingen och inser att hon är ju inte så liten längre. Hon är rätt stor. Över nio månader gammal. Bara tre månader kvar tills hon fyller ett år. Men det är rätt skönt att vi lämnat det där hjälplösa stadiet bakom oss. Det där stadiet när man oroar sig för minsta lilla snuva, för hon är ju så liten.

Tänker på kollegan som fått en liten liten dotter, tänker på all oro dom måste känna. Funderar på om oron blir större när barnet är ändå mindre, när bebisen bestämmer sig för att komma ut en sisådär nio veckor tidigare än vad alla andra hade tänkt. Antagligen blir den det. Usch. Är ytterst tacksam över att mina små inte tyckt att världen utanför verkat tillräckligt intressant för att börja sin utresa tidigare än beräknat. Och hoppas att kollegan och hans familj hanterar sin oro på ett bra sätt, och får fint stöd. Alternativt att de inte alls är såna där människor som oroar sig en massa.

Jag är nog lite extrem på det planet, med oro alltså. Finns det minsta utrymme för lite oro är jag snabb att arbeta upp en. En tämligen värdelös egenskap måste jag säga. Jag skulle mycket hellre kunna sjunga (om det nu kan räknas till egenskaper), kan man byta egenskaper någonstans tror ni?

Idag hände det

När jag parkerar bilen vid jobbet på morgon brukar jag välja mellan två olika parkeringar. Jag köper billigaste månadsbiljetten för parkering, och den biljetten gäller (enligt vad jag har hittat hittills) enbart på dessa två parkeringar. Från mitt jobb sett ligger dessa två parkeringar åt varsitt håll. Och idag hände det. Jag gick till fel parkering när jag skulle åka hem. Var nästan framme vid fel parkering när jag kom på att det var ju inte där jag ställt bilen idag. Jaja, det blev ju lite extra rörelse. Vardagsmotion tror jag minsann sånt kallas.

Spänningen måste varit oliiiidlig

Två timmar och 15 minuter senare konstaterar vi att nu får vi nog ta och väcka honom. Oj vad trött han måste varit. Och oj vad han inte kommer somna som ett ljus vid halv åtta ikväll. Men men, det är ju lördag, så vad gör väl det?

Vilostund undercover

Det är inte så lätt att se om sonen somnat när han insisterar på att ligga helt under filten när han ska sova middag. Men den djupa andhämtningen skvallrade om att så var nog fallet ändå. Och mycket riktigt, när jag lyfte på filten för att kika in sov han.

Vad nu, han brukar väl inte sova middag? kanske vän av ordning tänker. Och nej, det brukar han inte. Men har man spenderat föregående natt hos farmor och farfar och varit spänd inför detta så blir man lite extra trött. Att lillasyster sover samtidigt nu är rätt gott. Alltså finns det tid att få någonting gjort. Jag tror minsann jag ska bege mig ut.

Jag vill bara säga en sak

Borde kanske ha ett inlägg om första veckan på jobbet. Men se det blir det inte nu. Istället en kraftig uppmaning:

ANVÄND REFLEXER!

Det har blivit höst. Det har blivit mörkt. Man syns inte när man rör sig ute i trafiken. Idag var jag nära att köra på en fotgängare som promenerade i godan ro på en smal 70-väg klockan kvart i sju på morgonen utan reflexer. Jag fick möte med en buss på sagda väg och gick ut ordentligt mot min sida av vägen. Strax innan vi faktiskt möts jag och bussen inser jag att det går en människa på min vägkant. Kraftigt tramp på bromsen och det ordnade sig, men det var inte många meter tillgodo. Usch. En reflex är inte dyr, det är inte jobbigt att ha den på sig och den gör oändligt med nytta. Enda problemet som jag har upptäckt med reflexer är när man har en reflex i snöre och en nyckelknippa i samma jackficka - det trasslar in sig bra emellanåt. Men se jag har en lösning på det - lägg nycklarna någon annanstans. Ni ser, inga anledningar att inte använda reflexer. På med dem bara! Snälla.

Hur som, det var bara det jag ville säga. Nu ska jag testas skarpt på jobbet för första gången sen jag kom tillbaks efter föräldraledigheten. Jag ska öppna hela stället, och ha pass på det. Vojne, vojne. Men det ska nog gå bra.

// Hon som tar på reflexväst när hon ska hämta tidningen på morgonen

Värsta expeditionen

Såhär glad (hon studsar liksom) är en bebis som just varit på äventyr under köksbordet. Inte nog med att det var lite dunkelt och spännande där, det fanns också gott om exotisk mat så som muffinssmulor som storebror tappat ner vid gårdagens fredagsefterrätt. Mums!

Lövkronor

Idag på eftermiddagen tog vi en liten promenad, vi stannade till vid foten av berget som är fullt av ekar. Där växte också en och annan lönn och vi bestämde oss för att göra lövkronor. Det tog ett tag innan jag kom ihåg hur man skulle göra, och jag är inte helt säkert på att jag gjorde rätt, men kronor det blev det i alla fall. Tänkte mig en fin liten fotosession hemma sen. Jag vet inte, det gick väl sådär med den planen. Eller ja, den genomfördes, men resultatet blev väl kanske inte så där lysande. Men vad gör det om hundra år?

Ibland måste man helt enkelt ställa undan lite bilar

Mitt på golvet i vardagsrummet står några bilar prydligt parkerade. Jag bara noterar det och säger inget om det. Efter en stund får jag ändå en förklaring.

- Mamma, dom där bilarna är i sina.
- Va?
- Dom bilarna är i sina.
- Är dom i Kina?
- Ja.
- Jaha, där ser man.

Vi har tydligen en liten bit av Kina i vårt vardagsrum. Tänk vilka möjligheter det öppnar upp inför helgen. Trädgårdsfix - jag tror inte det, vi tar en promenad på muren istället.

Fånga dagen?

Idag är min sista dag i min låååånga föräldraledighet på 100 %. På måndag smäller det igen. Jag börjar jobba. Det ska bli roligt och skönt, och jobbigt och trist, och i allra högsta grad nervöst.

Roligt för att jag får träffa alla jobbarkompisar igen. Dom är faktiskt helt otroligt sköna mina jobbarkompisar, dom är liksom både kompetenta och trevliga. Dessutom har jag ett roligt jobb. Det är inte alla förunnat. Men det har jag. Sånt är bra.

Skönt för att jag ska få vara Katharina ett tag. Inte bara mamman - hon som torkar snor, säger åt storebror att sluta vara dum mot lillasyster, byter blöjor, försöker få barn att äta, försöker få barn att sova, osv.

Jobbigt för att jag inte får hänga med mina fina barn hela tiden. Jag får inte bara vara mamman - hon som får krama när man vill, är lillasysters största idol, får bygga tågbana helt ohejdat, får njuta av en treårings alla visheter och underfundiga tankar, får se hur roligt storebror och lillasyster har med varandra, osv.

Trist för att jag helt plötsligt för min rörelsefrihet inskränkt igen. Det går inte att bestämma sig för att dra till skogen helt plötsligt. Det går inte att gå på promenader en solig dag bara för att man vill. Det går inte att åka och shoppa en regnig dag. Och framför allt går det inte att träffa våra vänner Grannarna när som. Det är nog det som är tristast, det är faktiskt nästan på gränsen till jobbigt. Att inte få hänga med grannen och hennes två fina diamanter. Att inte få se Fred och stora M leka. Att inte få prata högt och lågt med Grannen. Att inte få se hur Vera och lilla L börjar interagera. Men men, det finns ju faktiskt helger också, och då är jag ledig. Och dessutom, om några månader ska jag jobba deltid. Några månader går fort. Men först ska jag njuta av att jobba heltid och inte behöva fundera över dagishämtningar eller VAB-dagar. Jag måste bara bestämma hur jag ska lägga upp min arbetstid. Hur tidigt ska jag börja? När ska jag sluta? Jaja, det ger sig.

Och nervöst? Det har hänt enormt mycket på jobbet sen jag gick hem. Nytt söksystem, nya utlåningsteknik, nya apparater, nya placeringar av böcker, ny chef. Nytt nytt nytt. Och jag har i nuläget noll koll. Noll koll på allt utom den nya chefen, för han är en gammal kollega och det kan inte bli annat än bra, så den nyheten gör mig inte särskilt nervös. Men i övrigt - huh. Nervöst, men också väldigt spännande.

Men nu ska jag njuta av min sista sista dag i min låååånga föräldraledighet på 100 %. Frågan är bara vad vi ska hitta på...

Fin dag idag

Idag fick vi en sån där fin höstdag igen. De är inte många den här hösten vad det verkar som, så när de väl kommer är de så välkomna så. L är hemma från jobbet eftersom han dragit på sig en rätt rejäl förkylning. Fred snorar och hostar han också och har varit hemma från dagis idag.

Jag har fått en hel del gjort idag insåg jag just. Sånt är skönt tycker jag. Jag har städat lite ute i trädgården, klippt gräset, tvättat och torkat tre maskiner tvätt (nu ska de bara sorteras och vikas också), klippt och tonat(!) håret, lagat mat två gånger (lunch och middag) och lekt lite inemellan.

Nu ska lillskruttan läggas, och sen blir det antagligen en krashlandning i soffan med en kopp te och en kexchoklad.

Idag

Idag tänker vi oss besöka en innebandyträning, sen åka vidare mot Borås för att handla muffinsformar på marknaden och allra troligast äta lunch på McDonalds. Dessutom ska vi träffa favoritkusinerna och härja runt lite. Får dock se hur mycket Vera orkar härja, hon har dragit på sig en rejäl förkylning. Jag bara hoppas att vi inte smittade ner våra vänner Grannarna igår när vi var på badhuset och plaskade runt.

L tycker istället att en ledig lördag var alldeles för mycket. Så han drog till jobbet vid halvsjusnåret imorse. Jaja, vi har alla olika intressen.

Två frågor

1. Vad gräver grävlingen efter?
2. Varför gräver den efter det i vår trädgård?

Såg några mystiska hål i gräsmattan tidigare i veckan. Funderade lite på vad det kunde tänkas vara, men släppte det sen, det finns ju så många andra saker att fundera över. Men så nu när jag gick för att hämta tidningen fanns där minst två färska hål. Frågade L vad han trodde det kunde tänkas vara - sork? Fast blev det inte mycket större högar av det förresten? Och vid närmare eftertanke borde väl hålet i vår gärsmatta vara vara slutet på en lång trång gång isåfall, och inte bara ett hål. Nej knappast sork, men L visste att det var en grävling. Inte för att han är en bra spårare eller viltkännare, utan helt enkelt för att han hade sett den pysa iväg från lekstugan bort bakom ladugårn igår när han kom hem vid midnatt efter jobbets höst-kickoff.

Jaja, bättre en grävling i trädgården, än en på den inglasade altanen (som svärföräldrarna haft vid ett flertal tillfällen).

Och nej, det är inte grävlingen som spelat boccia. Det var bara jag som la kloten runt hålet för att man skulle få ett hum om hur stort hålet är.