Andas, sträck och fokusera

Jag går på något som kallas gravidyoga, helt enkelt yoga anpassat för gravida. Idag var det dags för tredje gången och jag känner mig fortfarande rätt borta mest hela tiden. Jag har aldrig gått på yoga tidigare, men tänkte att det kan väl kanske vara bra att öva avslappning och andning inför den där förlossningen som man tydligen måste genomgå bara för att man har en Smula i magen. Att det blev just yoga var nog lite av en slump.

Under en timma varje vecka tränar jag alltså på att vara närvarande i stunden, känna punkten där andningen börjar, känna barnet inom mig (bebisen alltså inte "barnet i mig"), fokusera på att inte svanka och andas, andas, andas. Sen sträcker vi ut lite muskler i olika positioner också, samtidigt som vi andas, andas, andas. Varje gång hittills har jag känt mig väldigt okunnig och inkompetent. Jag har svårt att känna barnet inom mig (såvida h*n inte bestämmer sig för att sparka/röra sig just då), och när ledaren säger att man kan försöka visualisera att man tar kontakt med barnet via naveln så får jag bara massa science fiction-aktiga bilder i huvudet så jag blir lite skrattnödig. Jag har lätt att sväva iväg i andra tankar och jag är inte särskilt vig. Allt detta resulterar alltså i att jag känner mig rätt tafatt, och det känns som att jag gör fel hela tiden. Men, när vi är klara, och jag kommer ut på Vallgatan i Göteborg igen, då känner jag mig så pigg och avslappnad och skön så att det spelar liksom ingen roll hur jag har känt mig under passet. Väldigt fascinerande. Något gör alltså yogan med mig, så jag fortsätter att gå dit med glädje trots att jag känner mig lite som ett ufo under den där timmen.