Fiskbullar

Vi åt fiskbullar till middag idag. Det måste vara den enda maträtten som barnen käkar utan minsta påminnelse/tjat medan vi vuxna petar i oss så mycket vi förmår.

Bara en tanke som slog mig som liksom ville ner och ut någonstans. Den fick hamna här.

Mer tid önskas

Stopp, det kan inte vara slut på helg redan. Inte nu. Inte än. Jag har massor kvar att göra i trädgården. Helgen försvann i ett rasande tempo med barnkalas, kompislek, orientering och lite trädgårdsfix. Kan vi inte lägga in en extradag ledigt? Lite sådär hipp som happ. 

Vi har haft en härlig helg. Men när jag väl satte spaden i jorden var det redan söndag eftermiddag. Jag såg till att hinna gräva färdigt på det ställe där jag börjat idag. Så själva grävningen är avslutad. Nu ska det bara läggas plattor, jordförbättras, monteras pallkragar, fylla på jord, plantera perenner, så grönsaker och kanske sätta en potatis eller två. Och det är alltså bara på ett ställe i trädgården. På andra ställen i trädgården vill jag gräva upp granitknott, gräva undan gräs och lägga plattor, rensa rabatter och häckar och gödsla och klippa gräs. Ni hör, jag hinner inte jobba. Jag måste ju köpa gödsel, fröer, grus och annat. Jaja, nästa helg är väl förhoppningsvis snart här. 

För i veckan har jag ingen förhoppning om att hinna med så mycket. Måndag och onsdag är det sena dagar på jobbet, tisdag är det öppet hus i Freds blivande förskoleklass och torsdag är det trädgårdsdag på dagis. Men veckan kommer ju säga swish, så lördagen är inte långt borta.

Omvänd psykologi

Man undrar ju liksom om killen inser vad som just hände. Tänk om det alltid vore sådär lätt.

Kvällens sysselsättning

Av lite olika anledningar fick det här bli soundtracket för kvällen. Barnen sover och Linus är på möte. Jag spenderar kvällen i köket och skapar drömmar.

#ledigonsdag

Idag har vi varit lediga igen, jag och barnen. Det blev ne utflyktsdag idag och efter utvecklingssamtal på förskolan packade vi in oss i bilen och drog till Göteborg. Först lunch på McDonalds och sedan vidare till Universeum.

Vera tyckte det var väldigt roligt att gå i regnskogen. Hon har förvisso varit på Universeum innan, men eftersom hon är rätt liten fortfarande kommer hon inte riktigt ihåg någon av de tidigare gångerna.

Dagens känsla

Vårregn är något helt annat än höstregn. Ett vårregn verkar man kunna vara ute i utan problem. Ett hörtregn däremot, då ska man sitta inne och kura (helst med fika).

Första mardrömmen (som jag vet)

Inatt vid fyrasnåret kom Vera intassandes till oss. Upp i sängen och ner under täcket på sin vanliga plats. Normalt sett somnar hon om på två sekunder, men inte inatt. Hon började prata om dinosaurien. Den var bland bilarna på vägen och så nämde hon något om sin pappa och upprepade gång på gång att dinosaurien var läskig. Jag låg bredvid och försökte förklara att dinosaurier finns inte på riktigt. Det var bara en dröm och det var ingen fara. Jag lovade att jag fanns precis bredvid henne och allt sånt där man gör för att få ett barn att känna sig tryggt. Hon upprepade gång på gång att dinosaurien var läskig. Efter ungefär en timme somnade hon till slut om och vi fick två timmar sömn till innan det var dags för morgon.

När vi väl vaknat frågade jag henne om hon hade drömt läskigt inatt. Hon nickade och förklarade att det var ju den gröna dinosaurien. Den hade gått bland bilarna och den hade sagt att den skulle äta upp människorna. Jag frågade då var hon var i drömmen och hon förklarade att hon hade rullat ner för en backe eller nåt. Jag undrade om hon var precis bredvid dinosaurien, men det var hon inte, en liten bit ifrån. Så frågade jag om pappa då, eftersom hon nämnt honom, var han med i drömmen? Ja, det var han. Hade han varit jämte Vera? Nej, det hade han inte, han hade sprungit mot ett hus. Och så kommer det, lite med gråten i halsen nästan: Jag ville att pappa skulle bära mig, men han sprang. Jag började nästan lipa på stört jag med. Och jag förstår att det är en dröm, men jösses vilket svek. Att i drömmen stöta på en stor läskig grön dinosaurie och så springer ens pappa iväg från en. Läskig mardröm alltså.

Jag har förövrigt redan ringt Linus och påpekat för honom att nästa gång han är med i någon av sina barns drömmar så får han banne mig agera korrekt och helt i deras intresse. Han höll med om att det lät riktigt illa det han gjort, och lovade att bättra sig. Men nu hoppas vi att vi slipper fler mardrömmar på ett tag.

#ledigonsdag

Jag är ledig onsdagar. En dag hemma med barnen mitt i veckan är både lyxigt och skönt (även om det inte alltid känns så just i stunden). Idag har Vera målat med vattenfärger (obevakad), jag har bakat två omgångar matbröd och vi har köpt grus i ett grustag och sedan lastat av det här hemma på tomten. Sen har vi gjort en helt del annat också, som att leka på lekplats, vara på gympa, låna böcker på biblioteket och käka lunch till exempel.

 

Plötsligt händer det

Idag är nog första gången på i alla fall 3 år som jag vaknade i min egen säng utan en enda unge i sikte. Det brukar alltid dyka upp minst ett barn under natten och krypa ner i vår säng, oftast två. Men idag när L:s alarm gick igång och jag vaknade till kändes det mycket mystiskt, insåg efter en stund att det handlade om att jag hade så himla mycket plats.

Receptet på barn som sover i sina egna sängar i den här familjen verkar vara MASSOR av frisk luft och lite sena kvällar. Då blir dom alldeles görtrötta och sover nätterna igenom utan att vakna och komma på tanken att byta säng mitt i natten.

Att kunna cykla

Nu gör han det. Han cyklar. Även den koden har han knäckt nu, balanskoden för att lyckas föra cykeln framåt. Han knäckte den med hjälp av en balanscykel och asfalten utanför mormors och morfars hus. Här på landet är det lite lurigt att lära sig cykla när man måste bemästra grusvägen på en gång.

Men nu klarar han grusvägar också. Det som måste övas in framöver är starter och att kunna bromsa litegrann medans man cyklar ner för backar och sånt. Men igår var vi ute på en gemensam cykeltur hela familjen; Vera bakom Linus på cykeln, Fred på sin cykel och jag på min. Sträckan vi lade under våra hjul blev inte mindre än 4,5 km - så visst kan han cykla.

Trädgård

I torsdags hade vi äntligen årets första trädgårdsdag härhemma. Vi rensade ur två rabatter, sådde lite frön, grävde upp en tistel och lite mer.

I rabatterna märks vårens framfart rätt tydligt faktiskt. Här är min favoritrabatt som jag har stora förhoppningar på i år. Innehållet i den här rabatten har varierat från år till år, och jag funderar på om det är någon växt som stått där ända sen den där första våren i huset, när jag grävde om och planterade i alla mina rabatter. Efter det året har jag grävt om den här rabatten helt och hållet ett år, i syfte att få bort all åkervinda som invaderade.

Idag är i alla fall smultronplantorna och bergsklinten från "originalbesättningen". I övrigt innehåller den här rabatten dessutom tre(?) pioner, astillbe, jättedaggkåpa, solbrud, stjärnflocka, blågull, nattljus, två hortensior, anemoner och kanske något mer. Dessutom sådde jag och Vera lite sommarmalva i rabatten också. 

Idag fortsätter vi med trädgårdsjobb. Vi ska flytta lite växter, däribland en hängsälg, på grund av kommande grävning av ny markbädd/infiltration för avloppet. 

Med största sannolikhet kommer jag få utmärkt hjälp idag också.

Tillbakablickstorsdag

Två år sedan och jag var tydligen ganska mörkhårig. Vi busade tillsammans framför datorns Photo Bbooth. Ett otroligt roligt program om man frågar Fred.

Läsglädje

Fred har på allvar knäckt läsningen nu. Han har kunnat läsa länge, hur länge vet jag inte, men minst ett år skulle jag gissa. Men nu har han liksom slutat läsa bokstäver och börjat läsa ord. Han läser fort och han läser mycket. Det är oerhört sällsynt att se honom utan en Bamsetidning i handen. För ja, just nu är det mest Bamse han läser på egen hand. Antar att det är lätt och behändigt. Både mycket bilder och relativt korta men ändå meningsfulla texter. Han läser i bilen, när han ska borta tänderna, när han egentligen ska gå och klä på sig, när han äter, ja i princip allt kan göras läsande.

Idag har han faktiskt läst sex kapitel i en kapitelbok, 35 sidor - i sträck! Jag är otroligt impad och väldigt stolt. Det som dessutom är väldigt roligt är att han bara har lärt sig. Vi har svarat när han har frågat om vissa ord och så, och jag vet att jag för två-tre år sedan visade honom hur man sätter ihop bokstäver och att H E J blev hej tillsammans. Men i övrigt har vi inte haft någon sorts "undervisning", utan det har bara kommit.

Slut på rapport från fånigt stolt mamma.

...men jag dog inte

Sista inlägget här berättar om hur jag blev sjuk, förkyld. Och sen inget mer. Det blir ju lite lätt dramatiskt. Men det är det inte. Lusten att skriva och uttrycka sig kommer och går. Tiden till att skriva och uttrycka sig kommer och går. Jag jobbar med att acceptera att så får det vara och så är det. Det behöver faktiskt inte vara allt eller inget. Jag behöver inte blogga jämt eller inte blogga alls, jag kan blogga då och då. Det är helt okej.

Jag blev sjuk (rätt ointressant inlägg måste jag säga)

I tisdags var jag och tränade på gymmet. Jajamen, jag kom iväg till slut. En inbjudan från en vän och gymbesöket var äntligen ett faktum (bara en dag sent dessutom). Själva gymbesöket gick bra och jag har nu en plan för kommande gymbesök, det känns bra.

På onsdagen väntade jag mig att vakna med en rejäl träningsvärk. Det gjorde jag inte. Istället vaknade jag med en förkylning. Uppenbarligen hade träningspasset kickat igång den förkylning jag anat ett tag, men som inte riktigt startat. Vera var dessutom också förkyld, så det var egentligen rätt väntat. Onsdagen var dock en helt vanlig förkylningsdag, jag var fullt fungerbar även om näsan rann en del. På kvällen kom också träningsvärken. Vilket ju var bra, för då hade jag uppenbarligen gjort saker på rätt sätt på gymmet dagen innan.

Sen kom torsdagen. Jag blev helt däckad. Spenderade hela dagen i soffan och har nog aldrig kollat så mycket på TV. Klämde hela senaste säsongen av GIRLS och fyra avsnitt av Grey's Anatomy och ett avsnitt House of Cards. Det är typ 10 timmar TV.

Fredagen blev lite bättre. Jag kunde röra mig utan att explodera i en nys-snor-tår-attack varje gång. Men fortfarande långt ifrån frisk. Idag känns det kanske lite bättre ändå, eller så vet jag inte vad jag snackar om än eftersom jag bara varit vaken i 40 minuter än.

Det är lustigt det där hur olika förkylningar drabbar olika människor. Jag menar Vera har varit fullt fungerade hela veckan förutom i onsdags (vilken gjorde att jag trodde att torsdag skulle bli vab, men det blev det inte eftersom hon blev oerhört förnärmad när jag sa att hon skulle få vara hemma från dagis).

Lördagmorgon

Jag och Vera har vaknat och gått ner på nedervåningen. Uppe ligger de två andra i familjen och sover gott. Här nere har vi satt igång en brasa för att få upp temperaturen lite. Eftersom vi stängt av värmen för något tag sen blir det lite kallt (runt 17 grader) nere under natten. Men med en brasa är vi snart på banan igen. Vera går omkring och pillar lite här och lite där. Sen kommer hon och konstaterar:

- Mamma, jag har fått hicka.
- Ojdå.
- Jag älskar inte hicka. Jag älskar bara att rida på hästar.

Jag kan förstå det där med att hon inte älskar hicka, vem gör det liksom. Däremot är det lite mer oklart det där med hästarna. Hon har ju aldrig ens suttit på en häst. Men en treårings hjärna är en spännande plats, där kan vad som helst hända.

Vardagens ögonblick

Det var våffeldagen. Vi åt våfflor två gånger inom loppet av fyra dagar. Lite otippat eftersom jag är kass på att komma ihåg att våfflor finns, eller att det är gott, och därmed aldrig gör våfflor. Men jag testade även att göra en egen, superenkel smet, och tänk - det blev ju också himla bra faktiskt.

Det kom ett gäng och satte upp ställningar på jobbet. Allt för att man skulle kunna byta lamporna i taket fem våningar upp. Hög takhöjd är roligt nästan jämt...

Kusin Alma, en av Veras stora idoler, kom och sov över fredag-söndag. Lyckan var total hos mina barn. Tänk att ha konstant tillgång till kusinen i två dygn, hur mycket bättre kan det bli liksom?

Lustig tid

Full vår med massor av sol i helgen. Lite blåsigt och kyligare idag. Regn och kallt i förra veckan. Det är lite sådär konstigt så här års. Och det märks på folk runt omkring. Kollar man på folk på stan, eller studenter som passerar informationspunkten där jag jobbar, så är de väldigt olika klädda. Det kommer folk i vintermundering, folk i vårmundering och någon enstaka i någon form av sommarmundering. Det är ballerinaskor och vinterkängor om vart annat. Årstiden är lite lätt schizofren känns det som.

Inte alla rätt

Idag var det Veras tur hos tandläkaren. Vi har övat här hemma rätt länge på hur stort hon egentligen ska gapa när hon väl kommer till tandläkaren, och idag var det alltså dags - upp till bevis! Man kan väl säga att det gick sådär. Munnen var stängd. Tandläkaren var smått fantastisk i sin övertalning, men ingenting hjälpte. 

Jag såg på Vera redan när vi kom in i rummet och såg tandläkaren att det liksom knyckte till i hennes lilla kropp, och redan då fick jag tanken: Det är inte rätt tandläkare. 

Saken är ju den att Vera var med igår när Fred var hos tandläkaren. Hos tandläkare Lotta. Idag fick Vera träffa tandläkare Nina. En helt annan väldigt bra och trevlig tandläkare, men tydligen helt fel för Vera. Det där var inte TANDLÄKAREN. Det spelade liksom ingen roll hur mycket jag och Nina jobbade på att få henne att öppna munnen, den var STÄNGD. Tills jag nämnde min tanke för Nina, att det nog handlade om att Vera förväntat sig Lotta. Då föreslog Nina att hon skulle kolla om Lotta kunde komma och räkna Veras tänder i Ninas ställe. Skulle det funka? Vera nickade. Sagt och gjort. Nina hämtade Lotta som kom in och småpratade i 30 sekunder och sedan gapade Vera precis sådär stort som hon övat på hemma och alla tänderna blev räknade. 20 stycken var det. Sen var Lotta tvungen att återvända till sin patient, och Nina frågade om Vera kunde tänka sig bananlack, men se det kunde Vera inte. Munnen var stängd igen och skulle så förbli. Nåväl, det gjorde inget sa Nina och vi sa hej och gick hem.

Jag är så himla glad att dom kunde anpassa sig så för att möta Vera. Om två år ska vi dit igen. Då får vi väl se vem som är tandläkare och om vederbörande är rätt eller inte.

Alla rätt!

Fred gick in hos tandläkaren idag och svarade rätt på varenda fråga banne mig.

Tandläkaren: Äter du godis ofta?

Fred: Nej.

Tandläkaren: Lördagar? Fredagar?

Fred: Lördagar, och ibland på fredag. Men mest på lördagar.

Tandläkaren: Vad dricker du när du är törstig?

Fred: Vatten.

Tandläkaren: Vem borstar dina tänder?

Fred: Mamma och pappa, och ibland jag.

Tydligen alla rätt, och tänderna såg bra ut de också.

Efter tandläkaren åkte vi hem och åt våfflor med socker på. Oklart om det var godkänt av tandläkaren, men är det våffeldagen så är det.

Lukter

I mitten av vintern när luften var sådär torr och liksom bara sög ur fukten ur all hud köpte jag en handkräm på Bodyshop. Mina händer fnasade liksom sönder och huden sprack både här och där. Sen var jag och en kompis av en slump inne på Bodyshop, jag brukar typ aldrig gå på Bodyshop annars, men så blev det den här dagen. Och där, vid kassan fanns ett ställ med handkrämer. Jag fastnade för den coola tuben som kändes lite retro sådär, och upptäckte att det fanns en för VERY DRY SKIN och kände mig lite träffad. Tänkte att jag kan väl testa ändå, och köpte en tub. Lukt: HEMP.

Jaha, jag skulle alltså gå och lukta cannabis. Så kan det vara. Krämen var fantastiskt bra. Och jag använde den mest på kvällarna, precis innan jag skulle sova. På med ett rejält lager kräm, gnugga in den ordentligt och sen vakna med lena och hela händer. Görbra ju.

Men så var det det här med lukten. Den luktade ju pappa! Eller ja, den luktade så som jag minns att min pappa luktade när han tagit på sig lukta-gott inför en fest eller annan happening när jag var liten. Så nej, jag tycker nog de ska märka om tuben, ta bort HEMP och skriv dit DAD IN THE 1980'S (för det ska uppenbarligen stå på engelska).

Skit också!

En annan sak vi pysslat en del med i helgen är vårt avlopp. Vi har eget avlopp. Suck. Utan att gå in på för mycket detaljer (inte för att det skulle vara äckligt, utan för att det skulle vara tråkigt) så har avloppet inte funkat riktigt som det skulle de senaste 1,5 åren. Det har varit problem lite då och då, och vi har inte riktigt fattat vad som varit fel. I lördags spenderade L och min far (med barnen som assistenter) åtskilliga timmar med att pumpa skitvatten (hur snäll pappa har man inte då?!), gräva och fundera. Till slut tror jag banne mig att de lyckades klura ut hur avloppet antagligen fungerar. Och nej, det fungerar inte som det bör fungera. Så högt upp på vår önskelista står kommunalt avlopp. Så himla mockligt! Men nej, det lär ju inte hända (trots det här), så då får vi väl bara önska oss att det inte blir för dyrt att göra om och göra rätt det avlopp vi har.

Vi har sått

I lördags pillade jag och Vera ner små, mellanstora och stora frön i jord. För att jag inte ska glömma av vad vi sått så noterar jag det här. Vi har sått sommaraster, krasse och solrosor. Helt enkelt det som vi hade liggandes hemma i skåpet. Det ska bli intressant att se om det tar sig, men roligt var det ju iallafall. 

Dessutom gjorde vi ett litet pysselprojekt med nylonstrumpbyxor, jord och frön. Men det tänker jag inte blogga om än. 

Vardagens ögonblick

Det var tydligen en disk som hade gått sönder. Lite oklart vad som var på disken, men bytas skulle den i alla fall. Oerhört spännande att med alla sladdar och skruvar. Är man försiktig får man hjälpa pappa med mekandet.

Smaker 2 (eller Ny förpackning - ny smak!)

Två produkter som jag brukar relativt ofta har nyligen bytt förpackning. Föga förvånande är båda produkterna en typ av choklad. Förutom denna gemensamma nämnare finns som jag ser det ytterligare två gemensamma nämnare:

1. De har i och med förpackningsbytet ändrat smak.

2. Båda produceras av företaget Fazer.

Produkterna det rör sig om är Kinpuffar (såna man äter i flock) och Ögon Cacao.

Jag upplever båda produkterna som sötare och utan skärpa (om någon nu förstår vad det betyder) sedan de bytte förpackning. Och jag tycker att det här är lite mystiskt. Varför har de bytt smak? Eller har de inte bytt smak, är det bara jag som upplever att smaken ändrats? Nej, jag tror faktiskt inte det. Efter att ha bakat otaliga kakor med kakao vet jag hur mina kakor ska smaka. Och helt plötsligt smakade de inte rätt längre. Detta har lett till att jag bytt kakaoleverantör, trots att jag alltid använt Ögonkakao (av den enkla anledningen att Ögonkakao var det som användes i min familj när jag växte upp, det är liksom den kakao man använder). Jag använder nu Icas ekologiska kakao. Väldigt bra kakao måste jag säga.

Hur jag har hanterat smakändringen av Kinapuffarna? Det har jag inte. Jag är inte storkonsument där på samma sätt, så jag mest suckar lite inombords när jag emellanåt äter dem och konstaterar att det var bättre förr.

Tillbakablickstorsdag

En taskig (som i dålig, inte elak) mobilbild från ett läckert ställe. Universeum för 100 år sen. Eller nej, bara två och ett halvt år sen. Men ibland känns det som om det var 100 år sen den lilla var sådär liten. Nu är hon stor och pratar om vikten av artighet: Mamma, du måste säga tack till dig själv när du hällde upp vatten i ditt glas.

Min vardag i fem bilder

Jag fick en utmaning av en vän och kollega, en utmaning som svävat runt på Instagram ett tag. Fota din vardag under fem dagar och lägg ut en bild per dag i ditt instagramflöde. Så här såg delar av min vardag ut i veckan som gick:

Dag 1: Tömning av matavfallshinken i varmkomposten. Komposten har bara funnits i vår ägo sedan i somras någon gång. Så än har vi inte "skördat" den någon gång. Får se när det blir dags för det, och om det faktiskt finns någon jord där då.

Dag 2: Vabdag och lunch hemma. Klassiker i form av köttbullar och makaroner. Den friska ungen åt bra, den sjuka inte så bra. 

Dag 3: Lego. Den här gången bygge ihop med dottern. Hon har inte riktigt tålamodet och kunskapen än. Men intresset fanns där helt klart. Och hon ser också en poäng med det färdiga bygget. Det kan man ju liksom leka med. Den delen har sonen aldrig riktigt fastnat för.

Dag 4: Brödbak. Goda limpor som räcker 3-4 veckor. Jag skär upp dem när de svalnat och sedan rätt ner i frysen. Sen plockar vi upp det antal skivor vi vill vid måltiderna.

Dag 5: Läggdags och sagoläsning. Den här kvällen ville Vera läsa Var är min syster? av Sven Nordqvist. Himla bra bok med fantastiska bilder.

Nattliga insikter

Det slog mig inatt att det kanske inte är så konstigt om det blir trångt i sängen om man delar den med en äkta man, två barn och en val. Men valen kastade jag över till mannen efter ett tag. Jag kom fram till att det inte var mer än rätt eftersom jag är den som agerar skiljevägg mellan de två nattbrottarna (dvs barnen). Det innebär också att jag har två små personer stundtals klistrade mot mig. Så valen, den får faktiskt någon annan ta hand om.

Smaker

En sak som jag kan fundera över emellanåt är varför vissa saker smakar olika beroende på form. Jag har två exempel så här rakt av:

1. Jag påstår att Coca cola smakar olika beroende på om den kommer ur en 33 cl burk eller om den kommer ur en 0,5-liters PET-flaska.

2. Jag påstår att kexchoklad smakar olika beroende på om man äter den hel jämfört med om man delar den i de fyra delar som en 55 grams kexchoklad är indelad i och äter dem var för sig.

Varför är det så här?! Är det bara mina smaklökar som upplever det så här olika? OCh varför upplever dem det som så olika. Jag antar att det i Cola-fallet faktiskt kan handla om en olikhet mellan produkterna, det är ju ändå två olika förpackningar liksom. Men kexchokladen?! Den är ju samma förpackning, om jag börjar med att ta ett bett i en hel kexchoklad och sedan går över till att bryta bitar från samma kexchoklad så ändras alltså min smakupplevelse. Mycket mystiskt.

Läsning

Jag har alldeles nyligen börjat läsa Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Efter att inte ha läst alls på flera år har jag ganska nyligen kommit igång med att läsa igen. Och nu slår det mig, när jag läser de första kapitlen i Anderssons bok: Vilken skillnad det är på böcker och böcker. Som om det vore något nytt liksom. Men jag påminns liksom om det.

Andersson kräver saker av mig, jag kan inte bara läsa hennes bok så där lite här och lite där. Fem minuter i soffan samtidigt som barnen minst en gång i minuten vill ha hjälp att leta legobitar, plocka fram yoghurt, ta på dockkläder eller bara finnas för att lyssna till att "en gång så ritade Linnea av min fot på dagis mamma". Jag klarade inte heller av att läsa den ikväll i soffan när barnen somnat. L hade bestämt sig för att fredagsmysa med filmen The Wolf of Wall Street. Inte riktigt min kopp te, så jag bestämde mig för att läsa istället. Men nej, se det gick inte. Det var en alldeles för brötig film för att jag skulle kunna fokusera på Ester och Hugo i boken.

Det kan handla om att jag är ovan vid att läsa sådana böcker, böcker som kräver något av mig, och därför krävs det nu lite extra, tills jag vant mig igen. Så kan det vara. Det vore ju bra, för det är inte alltid jag har så mycket mer tid att läsa än just de där korta stunderna i soffan, med inställningsplikt på sekunden om jag skulle behövas i min mammaroll.

Hur som helst - jag tycker om det jag läser. Jag tycker om att jag faktiskt går och funderar på formuleringar i boken efter att jag lagt undan den. Jag tycker om att det krävs saker av mig, för då får jag också (för det mesta) bra saker tillbaks.

Tillbakablickstorsdag

På ett hotell i Paris för nio år sedan. Mars månad och vi hade sett fram emot att möta våren i Paris. Det gjorde vi inte. Det snöade och var bitande kallt. Men man kunde gå på Louvren, åka upp i Eiffeltornet och flanera lite ändå. Men visst hade det varit skönt att slippa vinterjacka, vantar och mössa.

Språkinlärning

Att få vara med när ett barn tar sitt språk i besittning är väldigt roligt. Roligt både som i haha-roligt men också "vad glad jag är att få vara med om detta"-roligt. 

Vera pratar väldigt mycket, och har så gjort ganska länge. Men det finns ju hela tiden nya ord att lära in. OCh när man har hört ett ord måste man ju liksom testa det i alla möjliga sammanhang för att se var det passar in.

- Har ni sjungit idag på dagis Vera?

- Nej, inte riktigt ordentligt.

- Den här tröjan passar nog dig till hösten Vera.

- Du menar höften mamma?

- Nej, jag menar hösten.

- Jag tycker att höften är mycket bättre.

Annars är alldeles favoritordet just nu. Det kan användas när som helst:

Jag är alldeles mätt.

Sofia fryser alldeles.

Jag är alldeles sugen på att dega.

En lat kväll

Jag har legat på soffan hela kvällen och bara läst. Underbart. Vet inte när det hände senast. Antar att det finns vissa positiva saker med att vara förkyld trots allt. Man Jag tillåter mig att bara ligga still och vara "onyttig" i tre timmar. L fick lägga två barn, först ett ynkligt febrigt, och sen ett lite piggare men sovsuget (kan det ha varit nya sängen som lockade tro?).

Nu ska jag också gå och lägga mig, trots att klockan bara är nio. Hoppas kunna sova mig frisk.

En vän som känner mig väl

Det där gymbesöket som skulle bli av innan vecka sju tog slut? Det blev aldrig något med det. Det kom annat emellan och jag gav mig själv utvidgad deadline. Innan mars slut ska jag ha tränat på gymmet. 

Idag pratade jag en stund med en kär vän. Hon frågade hur det gått med träningen och gymmet. Jag erkände att jag inte varit där än, och att jag tyckte att det var jobbigt. Hon sa att hon såg det på mig: Jag ser att du blir nervös så fort vi pratar om det. Jag erkände att det stämde och hon sa att vi kunde åka ihop någon gång. Hon gav mig också tipset att åka dit och använda löpbandet eller crosstrainern någon gång. Då kan jag ju vara på den apparaten en bra stund och samtidigt spana in övriga gymmet och göra upp en plan. Så himla smart. Så får det bli.

Men jag har gått och tänkt på det efteråt. Jag är så tacksam att ha en vän som ser på mig att jag blir nervös. Fint att hon känner mig så väl. Och ändå finare att hon känner mig så väl att hon kan säga åt mig att hon ser att jag blir nervös. Det är jag fantastiskt glad över. Bästa händelsen idag tror jag banne mig. Okej, det trumfas kanske av att Vera just somnade i nya säng i sitt nya rum för en liten stund sen, men jag är inte helt säker på det.

Tålamod

En brist som jag emellanåt lider av är bristen på tålamod. Och få främst brist på tålamod med mina barn. Det handlar om det här att de ska vara med och hjälpa till. Att man jag får inse att saker och ting tar lite längre tid om de ska vara med, men det är HELT OKEJ. Jag blev påmind av det i fredags när jag och barnen var och hälsade på min lillasyster. Hon inkluderade barnen på så himla fint sätt i de små projekt hon skulle göra. Plantera om pelargonerna till exempel. Inget suck över att det sölades eller att det blev lite omständligt. Utan de fick vara med hela tiden. Ta bort jord, plantera i ny kruka, vattna (det blev riktigt blött på golvet) och till sist plocka undan. 

- Vera, kan du torka av bordet? frågade moster efter att allt var omplanterad. 

- Ja! sa Vera stolt och torkade för allt vad hon var värd. 

 

Jag tänker inte på det där på samma sätt längre. Att inkludera dem i de små sakerna. Det var en nyttig påminnelse för mig.

Kung över hajarna

Har nyss åkt bil med barnen i ungefär 50 minuter. En av diskussionerna som ägde rum i baksätet handlade om hajar och vem som egentligen bestämmer över hajarna. Fred hävdade att det var han och Vera menade att det faktiskt var hon. De blev rätt upprörda bägge två under diskussionens gång, och de kunde aldrig riktigt enas om vem som faktiskt bestämde över hajarna. Vilka hajar det rörde? Alla. Överallt i haven. Jag undrar jag om hajarna var medvetna om maktkampen som utspelade sig om deras framtida öde.

En bok för mig?

Jag har läst en del tankar om Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning nyligen. Bland annat Onekligen som skriver i väldigt positiva ordalag om boken. Nu är jag så sugen på den att jag nog banne mig måste ta och köpa den. Någon som läst? Någon som vill uttala sig?

Tillbakablickstorsdag

Fred hänger med Poseidon.

Jag har kommit fram till att jag saknar Göteborg rätt ofta. Saknar promenadmöjligheterna. Saknar känslan. Dessutom blir jag alltid lite lätt nostalgisk när jag tittar på bilder från den här tiden: Föräldraledig med första barnet, hänga med andra mammor, promenera, njuta av livet och barnet. Men vad saknaden till Göteborg anbelangar är det ju faktiskt bara till att åka dit. Svårare än så är det ju inte.

Dagens mat

Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. 

Dags för matlagning och det står still i huvudet. Vilket är så himla fånigt eftersom jag varit hemma hela dagen och haft gott om tid på mig egentligen. Nu är klockan kvart i fem och maten bör vara klar rätt snart och jag har idétorka. Åh, vad trist det är att laga mat med idétorka. Jaja, inget lär ju hända när jag sitter här. Ut i köket och börja laga något. Det blir nog bra det här.

Gravity

I fredags såg vi Gravity med Sandra Bullock. Ända sen den kom har jag inte velat se den. Jag var liksom fast besluten om att jag inte ville se den. Jag menar människor på drift i rymden - det kan ju inte vara annat än värsta jobbiga och sorgliga filmen, och rymden lär ju rymma hur mycket ångest som helst.

Hur som helst föreslog L att vi skulle se Gravity varpå jag skrattade åt förslaget och gjorde mig lite lustig över att han föreslagit den för mig, men gick ändå med på att se den. Tänkte att jag kan ju alltid sluta kolla om den nu är precis så ångestfylld som jag föreställt mig. Men jag såg hela filmen, och jag måste säga att jag är besviken. Tyckte mest att det var en lång actionfilm med rätt lite ångest. Vilket ju egentligen borde vara bra, eftersom jag inte är så himla noga med ångest när jag kollar på film/TV. Men den här gången blev det alltså för lite ångest. Kanske handlade det om att "kände" rollfigurerna för lite, att jag inte visste tillräckligt mycket om dem för att det skulle kännas jobbigt att de hade problem i rymden. Eller så var det för lite fokus på deras relationer sinsemellan och till övriga människor. Jag vet inte, men uppenbarligen fattades nåt för att jag skulle tycka att det skulle bli jobbigt.

Dessutom hade jag gärna sett reaktionerna och händelserna på jorden när det stod klart att Ryssland råkat/lyckats åstadkomma så himla mycket skada i rymden. Det måste ju bli någon sorts politisk kris eller nåt?

Så nä, Gravity var inget för mig.

Vab igen

Barn med feber, magont som inte är illamående, vatten som måste vara iskallt (annars är det för vaaaarmt), TV-tittande och tröstande. Oro över om det är något som kräver läkarvård. Oro över möjligheten att jag felbedömer allvarligheten. Oro över feber som inte vill gå ner. Oro över smittorisken. Oro för barn som inte somnar. Oro över barn som sover länge. Oro över barn som inte äter. Oro för oron. Oro bara för att. Vab i ett nötskal. Men ändå vet jag ju - det går över.

Just det ja, så kunde man också göra...

Kom hem från jobb och dagishämtning och var ute i typ 45 minuter i solen(!). Hur fantastiskt som helst. Hade lite glömt hur det var det där, att man faktiskt kunde vara ute även på vardagar. Tänk, nu är det ljust när man jag kommer hem från jobbet. Och när solen dessutom behagar lysa en helt vanlig måndagseftermiddag så blir det liksom inte bättre känns det som.

Nu ska jag klura ut någon sorts maträtt och sedan laga den så att min familj slipper gå hungrig.

Jag tror att jag längtar...någonstans

Jag har insett att jag går och längtar någonstans. Jag är inte helt klar över vart det är jag vill. Men det skulle kunna vara någon av dessa ställena: Berlin, Kalmar, Semster, Sommaren.

Antagligen är det inte till ett specifikt ställe jag längtar, utan bara till någon sorts paus. Eller så är det inte alls efter en paus jag längtar, utan bara efter tid. Tid att kunna slutföra ett av alla projekt som är igång. Tid att kunna avsluta alla projekt, ett efter ett. Så kan det också vara. Hur som helst så är det något som skaver lite. Inte mycket, men lite. Så tid eller omväxling hade suttit fint nu

Jag blev med kjol

Jag råkade köpa en kjol på Tradera. Det var inte riktigt meningen. Eller ja, jag hade liksom spanat på den och så, men när det närmade sig auktionsslut så kom jag fram till att det nog blev lite för dyrt. Sen föll det sig så att jag var inne och kollade igen på auktionen strax innan den skulle ta slut, och jag råkade klicka på knappen för att lägga nästa bud. Jag tänkte att det har ju aldrig hänt att nästa bud faktiskt är det högsta budet. Men jo, så var det tydligen nu. Och hipp som happ så var det bara en minut kvar och jag hade fortfarande högsta budet. Så tog auktionen slut, och jag hade tydligen köpt en kjol. Nu var det ju en kjol som jag hade varit intresserad av, så det var ju inte vilken random kjol som helst. Men jag var med kjol, relativt oplanerat. Jaja, det var ju bara att betala och invänta kjolen. Jag tänkte att jag kunde ju alltid sälja den igen om jag nu, trots allt, ville ha den när den kom.

Igår kom kjolen och jag är lite kär. Egentligen är det inget speciellt alls med den, inte om man tittar på den alltså. Men så tar man på sig den och den är så himla skön! Lagom tight utan att sitta åt, bra längd och fickor som typ inte syns. Kjolen fick stanna. Idag har jag på mig den, och den är så himla bra. Ett kjolköp meant-to-be helt enkelt. Sa jag att jag var nöjd med mitt köp förresten?

Bokstäver och mat

Vi sitter och äter mat, barnen och jag. Fred har ätit upp sina fiskpinnar men inte rört potatisen. Han säger att han är färdig. Jag säger till honom att han nog faktiskt bör äta lite potatis också. Han suckar men stoppar in en bit i munnen. Sen: Mamma, ge mig bokstäver!

Sedan två år tillbaks eller så har vi en liten lek som vi ibland tar till när vi äter mat. Om det är svårt att få i sig maten så kan Fred få en bokstav för varje gaffel med mat han stoppar i munnen. Tanken är att det ska bli ett ord av det hela. Här kan man styra lite hur mycket man tycker att han ska äta, långa eller korta ord liksom. Han är dessutom väldigt duktig på att sätta ihop bokstäverna till ord, så det är inga problem för honom att hänga med i leken.

Så igår fick han ordet TORSKFISKESPÖ. Nej, det är förmodligen inget ord egentligen, men han fick i alla fall i sig all potatis.

Vera snappade upp vad vi höll på med där hon satt och pillade med sina fiskpinnar (hon hade inte ens fått i sig dem). Mamma, ge mig, ge mig! Säg en bokstav!

Här blev det lite svårare. Vera kan inte läsa, eller så många bokstäver för den delen. Så jag tänker att jag köra på något hon kanske kan. Hon fick ett V och ett E (den listige har nu listat ut att hon skulle få VERA som ord). Och hon började sätta ihop sina bokstäver. När hon hade fått R:et tyckte hon att hon var färdigäten och konstaterade: Det blev FISKESPÖ mamma! Sen tackade hon för maten och gick från bordet. Jag hade inte riktigt hjärta att stanna henne och förklara att hon dels inte hade ätt upp, eller att det inte blev FISKESPÖ. Hon var nöjd och glad, och det är emellanåt allt man kan begära av en treåring.

Tillbakablickstorsdag

En sen vårdag för tre år sedan. På väg från skogen hemåt. Mitt i en åker full av maskrosor (och fästingar?)

Vårpessimism

Idag har jag gått omkring på jobbet och sagt saker som "det är bara februari, glöm inte det" och "det kommer komma bakslag" så snart någon börjat prata om våren som är här. Jag känner mig som värsta glädjedödaren, men också lite som en lögnare. För gårdagen var fantastisk. Barnen och jag hängde ute hela förmiddagen. Jag hängde upp två maskiner tvätt ute(!), vi spanade på snödroppar och spelade bandy, gungade och njöt av värme och avsaknad av blåst. Hade vi spenderat hela dagen hemma så hade vi med största sannolikhet även fikat ute. Men nu hade vi bara förmiddagen hemma, så då blev det inget sånt. Och oj vad jag hoppas att mina kollegor har rätt när de pratar om att våren är på väg. En lång, småvarm och solig vår hade suttit fint nu. Men jag tror inte riktigt på det, så jag fortsätter att vara lite pessimistisk dessvärre.

Vardagens ögonblick

 Googlat svinkoppor för att ta reda på hur länge barnen egentligen måste vara hemma. 

Utifrån ovanstående regel blev vi hemma en och en halv vecka.

 

 Plastpärlor på plåt, redo för smältning i ugnen. Sen blev de till armband.

 

Jag har bakat chokladkakor som jag sedan gav bort till en vän. 

Jag tror att det blev uppskattat, det var i alla fall planen.

Det  kom någon sorts fjärilsprinsessa på lunch. 

Hon gillade stekt ägg, men var inte så förtjust i uppvärmd pannbiff.

Den här typen av inlägg har jag helt sonika snott från Försök att inte se så snygg ut. Hon kallar sina för Suddiga vardagspixlar. Hos mig blev det Vardagens ögonblick, och här hamnar mobilbilder som tagits för att föreviga vardagens händelser (eller varför man nu tar de där mobilbilderna), men som sedan inte kommer längre än till telefonen (eller möjligtvis upp på Instagram).

Söndagsslit

Satte mig just ner och slappnade av för första gången sedan runt sjutiden imorse. Undrar varför jag så ofta gör mina lediga dagar till sådana dagar. Jag kommer på massor av grejer som behöver göras, eftersom det är ledigt och jag har tid. Så jag drar igång massor av projekt som sen måste avslutas. Jaja, jag antar att jag gillar det på nåt sätt.

Idag har jag i alla fall fyllt dagen med brödbak (x2), tvätt, matlagning (x2), snabb och timmeslång pratpromenad, 

Söndagen är snart slut och jag är rätt spak jag med. Imorgon är det måndag (i alla fall om nästa vecka beter sig som alla andra veckor har gjort hittills) och jag hoppas på sovmorgon.

Jag lämnade Häxan Surtant bakom mig

Dagen började med att jag inte alls hörde klockaradion som gick igång 05:00. En halvtimme senare vaknade jag av att L ruskade mig och meddelade att det var dags att gå upp för min del. Stressa upp och på med kläder. Snabb frukost och iväg till jobbet. Sur, trött och med magont pga den hastiga morgonen. Bäddar in mig med LeMarc på vägen till jobbet. Parkerar och går in på jobbet. På något vis så vänder allt. Dessutom är det jag som öppnar biblioteket på fredagar. Bara det är väldigt positivt. Och så fick jag prata med sköna kollegor på fikapausen och passet i informationspunkten blev roligt med massa roliga frågor och människor som ville ha hjälp eller svar. Tänk vilken tur jag har som har ett jobb som kan bota mig från den sura morgonströttheten.

Vår OS-expert

Det är fantastiskt roligt att höra Fred återge Skicross-finalen för sin lillasyster. Med passionerad röst och tillhörande rörelser berättar han om hur en fransman liksom bara, swiiiisch, körde om i kurvan - och "så himla bra var det". Och att det nu blev en tredelad fransmanspall precis som han ville. För Frankrike ligger ju jämte Sverige så därför hejade han på Frankrike. 

Han älskar verkligen att kolla på OS, och han hittar alltid någon att heja på (även när Sverige inte deltar).

Tillbakablickstorsdag

 

En bild på en bild. Fotot på bilden är tagetsommaren 1985. Jag är flickan i grön klänning. Min mamma hade sytt min och mina systrars klänningar. Tror att hon sytt sina egna kläder också, men det är jag inte lika säker på. Tycker att bilden är väldigt fin, och gillar hur den är märkt av 80-talet utan att för den sakens skull skrika ut det.

En dimmig dag

 Idag vad det gympa för Fred på förmiddagen. Under tiden skulle jag och Vera fördriva lite tid i byn. Jag hade tänkt mig en rask långpromenad med Vera i vagn, Vera hade tydligen tänkt sig lite lekplatshäng. Vi enades om att börja med lekplatshänget och att långpromenaden fick bli en promenad istället. 

Lekplatsen var alldeles tom och alldeles blöt och alldeles jätterolig att vara på enligt Vera. Så där blev vi kvar en ganska lång stund.

Sen var det hur som helst dags för promenad. I med Vera i vagnen och så bar det av ner mot sjön. Väl nere vid sjön var det så himla dimmigt och vindstilla och jättefint så det kändes som slöseri att gå därifrån. Alltså stannade vi kvar vid sjön, promenaden fick stryka på foten. Vi valde att istället gå på upptäcksfärd, lyssna på någon sorts fågel som befann sig på sjön någonstans, men som vi inte kunde se. Vi kollade in brygga och vatten. Vi blev så betagna av allt att vi alldeles glömde bort tiden. Eller ja, jag glömde bort tiden (Vera hade inte ansvar för att komma ihåg när vi skulle hämta Fred). Så det blev en språngmarsch uppför backen från sjön till skolan. Och när vi väl kom till skolan (fem minuter sen) var jag minst lika svettig som jag skulle varit om jag gått den där långpromenaden som jag hade planerat för från början. 

 

Ett tecken som inte räknas

Igår fick jag äntligen köpt det där förbenade träningskortet som jag funderat över så länge. Tänkte inviga det redan på kvällen med att gå på ett PowerYoga-pass som jag gått på tidigare. Kände mig riktigt peppad och såg fram emot att manglas i 75 minuter. Så kommer jag dit och passet är inställt. Skit. Funderade på att ta mig en vända på gymmet istället, men det såg alldeles för läskigt ut, så jag vände om ut och gick en rask promenad i byn istället. Sen åkte jag hem och yogade lite i köket. Insåg dock att jag är en person som behöver hjälp och stöd i träningen, annars maskar jag. Nu skulle jag ju kunna se det inställda passet som ett tecken på att jag inte ska träna. Men eftersom träningskortet kostade en ganska stor summa pengar, och jag dessutom vet att träning är bra för mig, så gör jag inte det. Jag ska börja träna på regelbunden basis, och veckans utmaning blir att repa mod och ta mig in i det där gymmet innan veckan är slut.

Jag har börjat blogga igen (ifall det inte har framgått)

Jag har som synes försökt dra igång bloggandet igen. En stor anledningen till det är nog att jag hittat nya bloggar därute som jag börjat följa. Bloggar som inspirerar och ger sug. Två av dessa bloggar är Försök att inte se så snygg ut och Onekligen. Båda är inte helt oväntat kvinnor som skriver om vardag, samhälle och sånt som finns i deras närhet. Båda kvinnorna är dessutom mammor. Och båda två kvinnorna har två väldigt välskrivna bloggar som behandlar högt och lågt i en ganska perfekt mix.

Om jag ska peka lite mer specifikt på vad det är som satt igång mitt bloggande igen så tror jag att det är det här inlägget hos Försök att inte se så snygg ut. Det där i att ha en liten minnesbok att gå tillbaks i. Att ha spelat in livet på något vis, så att man kan gå tillbaks och minnas.

Vi får väl se om, eller kanske snarare hur länge, jag håller i den här gången.

Oanade talanger

Jag lyckades just norpa åt mig min kollegas nycklar ur hennes ficka utan att hon märkte det. Tänk, jag kanske har talanger som jag inte känner till själv. Eller ja, det har jag ju säkert. Alla människor har med största säkerhet talanger som de själva inte är medvetna om. Men tänk om jag har talang för ficktjuvande. Kanske skulle jag byta bana, eller så gör jag inte det (jag avslöjar ju inte vilket här såklart).

Besök hos lillasyster och en titt på det fula under resan hem

Lördagens eftermiddag och kväll spenderade jag hos min lillasyster. Då jag fått reda på att hon skulle vara ensam hemma den tiden tänkte jag att det kunde utnyttjas på något bra sätt. Så jag bjöd helt sonika in mig själv. Bästa idén jag fått på länge måste jag säga. Det är fint att få umgås på tumanhand ibland, utan män och barn. Vi promenerade, pratade, pärlade och hade det allmänt gott. Så himla väl spenderad tid. 

Under den 50 minuter långa hemfärden genom sena kvällen lyssnade jag på en dokumentär på P1 som handlade om rasism i allmänhet och Sveriges lucia 2012 i synnerhet. Svart lucia heter programmet och här kan man lyssna på det. Skrämmande lyssning, tänk att en sån sak som att en lucia råkar vara född i Indien får folk att bli så arga. Något annat som (återigen) blev väldigt tydligt för mig när jag lyssnade, var hur stor önskan att bli omtyckt, eller att vara en i gruppen, är. En av de SD-väljare som skrev hemska saker om 2012 års luciaprogram på SVT medger ett år efter, när radioprogrammet spelades in, att hon liksom drogs med i de andras kommentatorernas upphetsning på sajten. Ständigt denna önskan att passa in, tänk att den finns överallt. Programmet gjorde mig faktiskt riktigt ledsen och besviken, vad är det för fel på folk? Men trots att jag inte blev direkt glad av programmet så är jag glad att jag fick höra det.

En pudel

Skepticismen jag beskrev i föregående inlägg var helt obefogad. Han redde ju ut det där galant. Parmalindad kyckling med  ostfyllning, färsk pasta och balsamsås. Jag fick bidra med en sallad. Väldigt gott blev alltihop.

Just nu

Fredagskvällen är här. Jag är nyss hemkommen från jobbet. Sänder en tanke till kollegan P som stänger biblioteket idag och hoppas att hen haft en trevlig eftermiddag med lagom mycket att göra. 

Barnen är på utflykt med farföräldrar och farbror och väntas inte hem ännu på en timme eller två. Maken står i köket och lagar fredagsmiddag till honom och mig. Han mumlade något om kyckling, parmaskinka och balsamsås. Jag är lite skeptiskt, men tänker att det är bäst att hålla sig borta från köket och låta honom skapa i fred.

Kvällen ska vi ägna åt finalen av På spåret samtidigt som vi äter en medioker kladdkaka med grädde.

Tja, så ser det ut just nu.

32 och ett halvt

Insåg idag att förutom att det är Alla hjärtans dag idag så är det också min halvårsfödelsedag. Inte för att det är något vi firar sådär, men alla anledningar att fira kan man väl ändå bra tänker jag. Ytterligare en anledning att käka lunch på Cyrano idag tänker jag.

Tillbakablickstorsdag

Julafton 2011. Kusinerna är samlade runt tomten - tillika deras morfar. Vera är som synes oerhört fascinerad av mannen med det vita skägget. Fred har på sig sitt älskade Spindelmannen-linne som jag fyndat för 5:- tidigare det året på en loppis.

Vaben är slut...

...länge leve vardagen.

Idag blir det jobb för föräldrarna och förskola för barnen i den här familjen. Dock med lite pussel av bilnyttjande eftersom en av våra bilar är på verkstan. Men med snäll svärmor som går med på att bli skjutsad så löser sig det mesta.

Nu: Påklädning. Snart: Skjutsning till förskolan.

Utveckligen går framåt!

Kolla vad jag hittade i veckans gratistidning: Man kan köpa en multiskål! Så himla bra! En skål som man kan använda till lite vad som helst! Då kan man. Ju slänga alla sina skåla man har hemma som bara kan användas till en viss sak. Eller ja, nu ser jag att just den här multiskålen tydligen passar extra bra till pasta, sallad och potatis. Så det är klart, popcornskålen t.ex. får jag ni behålla även om jag nu kan slänga min pastaskål, salladskål och potatisskål. Skönt med mer plats i skåpen, och tänk vilka bra grejer de uppfinner nuförtiden.

Denna vab - en sorts semester

Nu har det vabbats här hemma i en och en halv vecka. Det har dock inte varit någon jobbig vab. Barnen har nämligen svinkoppor, och rätt lindriga sådana vad jag förstår. De är inte nedsatta alls egentligen, men får inte vara på dagis pga smittorisken. Så vi hänger hemma och har det rätt gott. Det finns dock ett problem, och det är att jag går in i någon sorts semesterläge när jag varit hemma en längre stund. Nu har ju jag inte varit hemma hela perioden, utan vi har delat lika jag och L hittills men vi har delat på så vis att jag har varit hemma onsdag-måndag. Sen var det dags för jobb igår för min del, och jag kände mig både svårmotiverad och lätt ineffektiv. Semesterskadad helt enkelt. För jag inser att jag tycker att det är himla skönt att dra omkring hemmavid med mysbrallorna på, skogspromenad mitt på dagen (förvisso i treåringstakt, men ändå), att få ta del av en treårings tankeverksamhet mest hela tiden och imponeras av femåringen som titt som tätt levererar oväntade kunskaper ("Pappa, det här är en hexagon."). 

Imorgon tror jag dock att det är dags för jobb och förskola igen, tillbaks till verkligheten helt enkelt - som faktiskt är himla bra den med (trots att jag inte kan gå i mysbyxor på jobbet).

Vardagens ögonblick

 

Efter maten, om man har ätit ordentligt, kan det hända att man får krypa upp i soffan med en platta och spela en stund.

Vi var i ishallen. Fred fattade ganska snart grejen, Vera var för liten.

Det är spår av små fingrar i smöret. Vad är det egentligen med barn och smör? Hade vi gett Vera en sked och smörpaketet hade hon satt igång att sleva i sig på direkten.