På bio

Igår var jag på bio med min kusin som bott här hos oss den här veckan. Fred och maken fick stanna hemma medan jag satt i biomörkret och åt popcorn och njöt. Vi såg Män som hatar kvinnor, det var alltså dags att se filmens Lisbeth Salander och se hur hon och Mikel Blomkvist motsvarade den bild jag hade av dem i mitt huvud efter att ha läst boken. Och de stod sig rätt bra faktiskt. I min värld var nog Lisbeth blond i och för sig, men det är sånt vi kallar detaljer.

Filmen var bra, jag tänker inte säga så mycket mer än så. För jag vet att i alla fall en av er (få själar) som läser här ska se filmen inom kort. Boken var bättre, men filmen var bra. Men så är det ju för det mesta. Antagligen för att man får bestämma själv i boken. Man får bestämma takt, man får bestämma hur det ser ut, och dessutom blir det ju så mycket mer detaljerat. En bok måste ju nästan komprimeras när den ska bli film, annars blir det väldigt långt.

En sak jag tänkte på när jag satt och kollade var att det är egentligen himla smidigt att jag har så kasst minne när det gäller böcker och filmer. Jag ser på film eller läser en bok, och sen kan jag ha glömt av att jag sett/läst den. Jag glömmer av handlingen, eller stora delar av den. Då kan man liksom återuppleva filmer och böcker, igår hade jag till exempel inte klart för mig hur det skulle sluta - trots att jag allltså läst boken. Maken tycker att denna egenskap är både irriterande, då det är svårt att diskutera film med mig (något som han gärna diskuterar) men kan också se det fina i att få uppleva en film som för första gången om och om igen.* Och om någon nu tycker att jag är kass för att jag är dålig på att komma ihåg, så vill jag bara föra till protokollet att jag är rätt grym på att komma ihåg låttexter.

* Ja, någon sorts gräns finns det ju för hur många gånger jag kan se en film och glömma av den. Dirty Dancing, Speed, Skönheten & Odjuret och Pretty Women bland annat kan jag typ utantill.