Idag hände något väldigt konstigt och unikt här hemma. Jag har aldrig varit med om det innan, och jag tvivlar på att det kommer att hända igen. Fred somnade sittandes i mitt knä i soffan. Han somnade helt av sig själv, lite slappt tillbakalutad mot min arm. Sen snarkade han gott i minst tjugo minuter, innan jag fick hybris och tänkte att jag nog skulle kunna flytta på honom, kanske till och med lägga honom i hans säng. Det kunde jag inte. Han vaknade. Men faktum kvarstår: han somnade sittandes i mitt knä.
Förklaringen är dock tämligen simpel. Han hade vägrat sova sin långa lunchlur på balkongen tidigare under dagen, och hade när det här inträffade klockan tre bara sovit en fyrtio minuter fram till tio. Vid tio var vi på biblioteket och fick information om byggnad, böcker, bibliotekskort och lite annat. Sen fick vi fika på Öppna förskolan i samma hus. Därefter tog vi bussen hem och välkomnade Freds kusiner och min syster. Fred fick mat och skulle sedan sova på balkongen. Men det ville han alltså inte. Och det är klart, men sjutton vill sova när det finns kusiner på besök?! Så när han vid tretiden slocknade i knät var han trött efter att ha ätit mat och mellanmål, badat med yngsta kusinen i badkaret och busat en massa med moster. Så han kanske inte somnade egentligen, han kanske mer kollapsade av ren och skär utmattning. Hur som helst, mysigt var det att sitta med en snarkande bebis i famnen på det där sättet. Kanske kan det hända igen om ett år eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar