Plötsligt är man där. Vid den tid som man väntat på så länge. Sen Fred var i typ Veras ålder har vi längtat efter att han ska somna "lätt". Alltså, i med honom i sängen, läsa en saga, släcka lampan, säga god natt och sen är det klart. Så har det inte varit. Det har snarare varit i med honom i sängen, läsa en saga, släcka lampan, säga god natt och sen har det tagit tid. Han har inte somnat, och han har stundtal skrikit, han har rymt ur sängen, vi har blivit arga, han har blivit arg, han har legat vaken och bara inte somnat, och vi har hela tiden varit med honom i rummet (eftersom han blivit jätteledsen om vi lämnat honom). Och det här har kunnat ta timmar. En timma var det normala, men två timmar inte särskilt ovanligt. Jag antar att vi skulle kunna kört någon sorts metod på honom, men det har vi inte gjort, istället har vi väntat, någon gång måste det ju komma liksom. Och nu, sen någon vecka tillbaks så är vi där.
Vi har sakta men säkert rört oss åt det hållet. Vi har gått från att ligga bredvid honom och hålla handen när han skulle sova till att sitta bredvid och läsa en bok (alltså en egen bok). Men nu behöver vi alltså inte ens vara kvar i rummet längre. Vi behöver inte ens vara kvar på övervåningen. Allt som behövs är en försäkran om att komma och titta till honom efter en stund. Och den stunden brukar vara sisådär tio minuter, och då har han hunnit somna. Vi har fått kvällarna tillbaks, och det är helt underbart. Enda smolket i glädjebägaren är den där nya lilla människan, hon somnar inte själv, ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar