För lite mer än en vecka sedan kände jag mig sådär ruskigt grundlurad när jag satt och läste morgontidningen. Jag läste en artikel med rubriken Enhetschef anställde sin egen son, och i ingressen stod det sen "Nu sitter mor och son i enskilda samtal om nästa års lön".
Lite småskumt tänkte jag, jobbar far, mor och son på samma jobb nu då. Kul liv liksom. Sen tog det en liten stund, så kom jag givetvis på det. Fadern var ju inte alls inblandad. Även mödrar kan jobba som enhetschefer. Och jag kände mig så tokblåst. Varför sitter det så inprintat i mig att så fort det är en CHEF så måste det vara en man. Åh så irriterande. Bättring Katharina!
Det är ju förövrigt precis som den där historien om pappan och sonen är ute och åker bil, är med om en bilolycka och när sonen kommer in till aktuten säger kirurgen: Jag kan inte operera, det här är ju min son! och sen kommer då frågan: Hur går det ihop?. Jag vet att jag berättade den för en gammal (och saknad!) kollega, och hon funderade länge länge innan hon till slut gissade på att det måste vara så att det handlade om ett homosexuellt par. Att det skulle kunna vara pojkens mamma som var kirurg fanns liksom inte på kartan. Jag gjorde typ samma tankevurpa när jag hörde historien första gången, och jag säger det igen: Åh så irriterande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar