måndag 6 december 2010

Tack för det Fred

Idag har jag haft en riktigt seg dag. Inte så segt att gå upp och åka till jobbet, men så fort jag kom till jobbet så hamnade jag i något sorts seg-läge. Kom inte riktigt igång, och inget var liksom roligt. Dessutom gjorde foglossningen ont vare sig jag satt, stod eller gick (det gick dock över så småningom). Hade någon erbjudit sig att ta över och skickat hem mig till soffan och TV:n hade jag tackat ja utan att blinka. Eftermiddagen blev än jobbigare med massa krångliga och jobbiga och krävande frågor som skulle besvaras. Åkte från jobbet på riktigt kasst humör, men insåg på vägen hem att det finns saker jag inte kan påverka i dagsläget, då är det bättre att fokusera på de saker jag faktiskt har kontroll över.

Så kom jag till dagis, och trots att Fred egentligen inte ville gå hem (han vill sällan det), så kom vi iväg utan allt för mycket protester. Sen har jag haft världens bästa eftermiddag med världens bästa son. All seghet och allt dåligt humör bara försvann i värsta Joe Labero-anda så fort jag träffade Fred, och sen har det liksom bara blivit bättre och bättre. Fred bubblar av iakttagelser och tänkvärda ord, det är sällan tyst och det är helt underbart att lyssna på allt han säger. Åh, vad jag hoppas att han fortsätter vara samma vitamininjektion när jag är amningstrött och har en bebis som skriker.