onsdag 22 februari 2012

På jobbet, telefonen på skrivbordet surrar till

- Katharina.
- ...Hej, det är Fred.
- Hej Fred.
- Hej.
- Vad gör du?
- Jag pusslar massa pussel.
- Jaha, vad roligt. Går det bra då?
- Ja, fast några pussel har inte alla bitar.
- Nähä, det var ju inte så bra. Gör du något mer då?
- Nä, jag bara pusslar.
- Okej.
- För det är så rrrrrrrrrrrroligt att pussla...förstår du väl?
- Ja, det är klart. Det förstår jag väl.
- Vad ville du då?
- Jag ville bara pussla.
- Ja, men jag menar varför ringde du till mig?
- ...Att...när kommer du hem?
- Vid halv fem.
- Jaha. Pappa har gjort en liten växt med taggar på.
- Har pappa gjort det?
- Ja, du skulle komma hit till oss så kunde du se den.
- Ja, det får jag titta på när jag kommer hem. Jag kommer ju vid halv fem.
- Just det. Då kommer du ju hem.
- Ja, men nu måste jag jobba lite mer. Så vi får säga hej då.
- Men, först ska jag bara pussla färdigt dom här två pusslen.
- Det får du göra, men inte när vi pratar i telefon. Vi får säga hej då nu så att jag kan jobba lite mer nu.
- Okej.
- Hej då Fred.
- Hej då.

2 kommentarer:

Caisa sa...

Men det är ju när man pratar med dem på telefonen som man märker hur STORA de har blivit!

bollebygdsbo sa...

Det är väl tur att telefonen fins när man saknar någon, som sin mamma t.ex. <3