Varje kväll måndag-onsdag ser jag till att klockradion är inställd på att gå igång 07:20. Tisdag, onsdag och torsdag är nämligen dagisdagar och vi måste åka hemifrån vid 08:35 senast för att hinna i tid till dagis (det är ingen katastrof om vi är lite sena, men ja ni fattar). Än så länge har larmet aldrig behövts eftersom Fred aldrig lyckats sova längre än till halv sju. För det mesta vaknar han mellan sex och kvart över sex och då måste vi givetvis gå upp (enligt honom).
Idag skulle jag på efterkontroll hos mödravården för att kolla att allt är bra med mig efter förlossningen. Så idag var det lite viktigt att vi kom upp i tid.
Idag skulle det även komma en grävskopa till oss för att gräva lite i trädgården. Vi har haft telefonproblem och nu var det dags att gräva upp och byta ut telefonlinan. Den skulle komma på morgonen, men eftersom de skulle vara i trädgården var det egentligen inget jag behövde bry mig om.
Idag bestämmer sig Fred för att ta sovmorgon.
Nu behövde vi aldrig larmet, för Fred vaknade 07:19. Upp ur sängen. När jag är på väg nedför trappan ser jag att en grävskopa är på väg till oss. Jaja, tänkte jag, jag behöver ju inte göra något åt det, de ska ju bara vara i trädgården. In på toa. Kissar. När jag precis har torkat mig och håller på och dra upp trosorna över knäna igen knackar det på dörren. Kläder! är nästa tanke. Det har jag inga i närheten. Morgonrocken blir lösningen, och i morgonrock öppnar jag för grävmaskinisten som informerar om att han ska gräva lite i trädgården och undrar om han väckte mig. Gräv på bara säger jag, och undrar om han inte kan passa på att gräva upp mitt potatisland när han ändå är i farten. Nja, det kunde han nog inte. Attans.
In igen, klä på mig, klä på Vera, klä på Fred (som står klistrad vid fönstret och spanar på grävskopan), fixar frukost, äter frukost, ammar, packar väska, byter på Vera som har bajsat, klär på Fred och försäkrar att vi ska kolla på hålen som grävts, klär på Vera, klär på mig, ut och hämtar bilbarnstolen till Vera (hade glömt den i bilen igår), sätter Vera i stolen (som är lite väl kall), ut och inspekterar hålen tillsammans med Fred, pratar lite med en av hålgrävarna, in med båda barnen i bilen, startar bilen och ser att vi är 15 minuter sena.
Att vi var sena gör inte så mycket egentligen. Det var en skön sovmorgon och en spännande morgon, men lite typiskt att det blev sovmorgon just idag. Dessutom kan jag inte vara särskilt snygg i morgonrock - annars skulle han väl ha grävt upp potatislandet åt mig va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar