onsdag 7 maj 2014

Första mardrömmen (som jag vet)

Inatt vid fyrasnåret kom Vera intassandes till oss. Upp i sängen och ner under täcket på sin vanliga plats. Normalt sett somnar hon om på två sekunder, men inte inatt. Hon började prata om dinosaurien. Den var bland bilarna på vägen och så nämde hon något om sin pappa och upprepade gång på gång att dinosaurien var läskig. Jag låg bredvid och försökte förklara att dinosaurier finns inte på riktigt. Det var bara en dröm och det var ingen fara. Jag lovade att jag fanns precis bredvid henne och allt sånt där man gör för att få ett barn att känna sig tryggt. Hon upprepade gång på gång att dinosaurien var läskig. Efter ungefär en timme somnade hon till slut om och vi fick två timmar sömn till innan det var dags för morgon.
När vi väl vaknat frågade jag henne om hon hade drömt läskigt inatt. Hon nickade och förklarade att det var ju den gröna dinosaurien. Den hade gått bland bilarna och den hade sagt att den skulle äta upp människorna. Jag frågade då var hon var i drömmen och hon förklarade att hon hade rullat ner för en backe eller nåt. Jag undrade om hon var precis bredvid dinosaurien, men det var hon inte, en liten bit ifrån. Så frågade jag om pappa då, eftersom hon nämnt honom, var han med i drömmen? Ja, det var han. Hade han varit jämte Vera? Nej, det hade han inte, han hade sprungit mot ett hus. Och så kommer det, lite med gråten i halsen nästan: Jag ville att pappa skulle bära mig, men han sprang. Jag började nästan lipa på stört jag med. Och jag förstår att det är en dröm, men jösses vilket svek. Att i drömmen stöta på en stor läskig grön dinosaurie och så springer ens pappa iväg från en. Läskig mardröm alltså.

Jag har förövrigt redan ringt Linus och påpekat för honom att nästa gång han är med i någon av sina barns drömmar så får han banne mig agera korrekt och helt i deras intresse. Han höll med om att det lät riktigt illa det han gjort, och lovade att bättra sig. Men nu hoppas vi att vi slipper fler mardrömmar på ett tag.

2 kommentarer:

Annika sa...

Känner verkligen med Vera. Tänk själv att en av de två man litar mest på i hela världen och som alltid skall finnas där(!) - bara springer iväg. Känner hur mina ögon fylls av tårar när jag tänker på hur hon måste ha känt sig och- kanske även idag- känner sig. Får nog bli en stor kram av pappan idag när han kommer hem.
Drömmar kan bli otroligt verkliga och ibland vet man inte dagen efter om det verkligen bara var en dröm.
Bra att du talat med pappan- viktigt att han förstår vad han skall göra i nästa dröm. ;-)
Hälsa era härliga barn från moster.

Annika sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.