Smaker

En sak som jag kan fundera över emellanåt är varför vissa saker smakar olika beroende på form. Jag har två exempel så här rakt av:

1. Jag påstår att Coca cola smakar olika beroende på om den kommer ur en 33 cl burk eller om den kommer ur en 0,5-liters PET-flaska.

2. Jag påstår att kexchoklad smakar olika beroende på om man äter den hel jämfört med om man delar den i de fyra delar som en 55 grams kexchoklad är indelad i och äter dem var för sig.

Varför är det så här?! Är det bara mina smaklökar som upplever det så här olika? OCh varför upplever dem det som så olika. Jag antar att det i Cola-fallet faktiskt kan handla om en olikhet mellan produkterna, det är ju ändå två olika förpackningar liksom. Men kexchokladen?! Den är ju samma förpackning, om jag börjar med att ta ett bett i en hel kexchoklad och sedan går över till att bryta bitar från samma kexchoklad så ändras alltså min smakupplevelse. Mycket mystiskt.

Läsning

Jag har alldeles nyligen börjat läsa Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Efter att inte ha läst alls på flera år har jag ganska nyligen kommit igång med att läsa igen. Och nu slår det mig, när jag läser de första kapitlen i Anderssons bok: Vilken skillnad det är på böcker och böcker. Som om det vore något nytt liksom. Men jag påminns liksom om det.

Andersson kräver saker av mig, jag kan inte bara läsa hennes bok så där lite här och lite där. Fem minuter i soffan samtidigt som barnen minst en gång i minuten vill ha hjälp att leta legobitar, plocka fram yoghurt, ta på dockkläder eller bara finnas för att lyssna till att "en gång så ritade Linnea av min fot på dagis mamma". Jag klarade inte heller av att läsa den ikväll i soffan när barnen somnat. L hade bestämt sig för att fredagsmysa med filmen The Wolf of Wall Street. Inte riktigt min kopp te, så jag bestämde mig för att läsa istället. Men nej, se det gick inte. Det var en alldeles för brötig film för att jag skulle kunna fokusera på Ester och Hugo i boken.

Det kan handla om att jag är ovan vid att läsa sådana böcker, böcker som kräver något av mig, och därför krävs det nu lite extra, tills jag vant mig igen. Så kan det vara. Det vore ju bra, för det är inte alltid jag har så mycket mer tid att läsa än just de där korta stunderna i soffan, med inställningsplikt på sekunden om jag skulle behövas i min mammaroll.

Hur som helst - jag tycker om det jag läser. Jag tycker om att jag faktiskt går och funderar på formuleringar i boken efter att jag lagt undan den. Jag tycker om att det krävs saker av mig, för då får jag också (för det mesta) bra saker tillbaks.

Tillbakablickstorsdag

På ett hotell i Paris för nio år sedan. Mars månad och vi hade sett fram emot att möta våren i Paris. Det gjorde vi inte. Det snöade och var bitande kallt. Men man kunde gå på Louvren, åka upp i Eiffeltornet och flanera lite ändå. Men visst hade det varit skönt att slippa vinterjacka, vantar och mössa.

Språkinlärning

Att få vara med när ett barn tar sitt språk i besittning är väldigt roligt. Roligt både som i haha-roligt men också "vad glad jag är att få vara med om detta"-roligt. 

Vera pratar väldigt mycket, och har så gjort ganska länge. Men det finns ju hela tiden nya ord att lära in. OCh när man har hört ett ord måste man ju liksom testa det i alla möjliga sammanhang för att se var det passar in.

- Har ni sjungit idag på dagis Vera?

- Nej, inte riktigt ordentligt.

- Den här tröjan passar nog dig till hösten Vera.

- Du menar höften mamma?

- Nej, jag menar hösten.

- Jag tycker att höften är mycket bättre.

Annars är alldeles favoritordet just nu. Det kan användas när som helst:

Jag är alldeles mätt.

Sofia fryser alldeles.

Jag är alldeles sugen på att dega.

En lat kväll

Jag har legat på soffan hela kvällen och bara läst. Underbart. Vet inte när det hände senast. Antar att det finns vissa positiva saker med att vara förkyld trots allt. Man Jag tillåter mig att bara ligga still och vara "onyttig" i tre timmar. L fick lägga två barn, först ett ynkligt febrigt, och sen ett lite piggare men sovsuget (kan det ha varit nya sängen som lockade tro?).

Nu ska jag också gå och lägga mig, trots att klockan bara är nio. Hoppas kunna sova mig frisk.

En vän som känner mig väl

Det där gymbesöket som skulle bli av innan vecka sju tog slut? Det blev aldrig något med det. Det kom annat emellan och jag gav mig själv utvidgad deadline. Innan mars slut ska jag ha tränat på gymmet. 

Idag pratade jag en stund med en kär vän. Hon frågade hur det gått med träningen och gymmet. Jag erkände att jag inte varit där än, och att jag tyckte att det var jobbigt. Hon sa att hon såg det på mig: Jag ser att du blir nervös så fort vi pratar om det. Jag erkände att det stämde och hon sa att vi kunde åka ihop någon gång. Hon gav mig också tipset att åka dit och använda löpbandet eller crosstrainern någon gång. Då kan jag ju vara på den apparaten en bra stund och samtidigt spana in övriga gymmet och göra upp en plan. Så himla smart. Så får det bli.

Men jag har gått och tänkt på det efteråt. Jag är så tacksam att ha en vän som ser på mig att jag blir nervös. Fint att hon känner mig så väl. Och ändå finare att hon känner mig så väl att hon kan säga åt mig att hon ser att jag blir nervös. Det är jag fantastiskt glad över. Bästa händelsen idag tror jag banne mig. Okej, det trumfas kanske av att Vera just somnade i nya säng i sitt nya rum för en liten stund sen, men jag är inte helt säker på det.

Tålamod

En brist som jag emellanåt lider av är bristen på tålamod. Och få främst brist på tålamod med mina barn. Det handlar om det här att de ska vara med och hjälpa till. Att man jag får inse att saker och ting tar lite längre tid om de ska vara med, men det är HELT OKEJ. Jag blev påmind av det i fredags när jag och barnen var och hälsade på min lillasyster. Hon inkluderade barnen på så himla fint sätt i de små projekt hon skulle göra. Plantera om pelargonerna till exempel. Inget suck över att det sölades eller att det blev lite omständligt. Utan de fick vara med hela tiden. Ta bort jord, plantera i ny kruka, vattna (det blev riktigt blött på golvet) och till sist plocka undan. 

- Vera, kan du torka av bordet? frågade moster efter att allt var omplanterad. 

- Ja! sa Vera stolt och torkade för allt vad hon var värd. 

 

Jag tänker inte på det där på samma sätt längre. Att inkludera dem i de små sakerna. Det var en nyttig påminnelse för mig.

Kung över hajarna

Har nyss åkt bil med barnen i ungefär 50 minuter. En av diskussionerna som ägde rum i baksätet handlade om hajar och vem som egentligen bestämmer över hajarna. Fred hävdade att det var han och Vera menade att det faktiskt var hon. De blev rätt upprörda bägge två under diskussionens gång, och de kunde aldrig riktigt enas om vem som faktiskt bestämde över hajarna. Vilka hajar det rörde? Alla. Överallt i haven. Jag undrar jag om hajarna var medvetna om maktkampen som utspelade sig om deras framtida öde.

En bok för mig?

Jag har läst en del tankar om Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning nyligen. Bland annat Onekligen som skriver i väldigt positiva ordalag om boken. Nu är jag så sugen på den att jag nog banne mig måste ta och köpa den. Någon som läst? Någon som vill uttala sig?

Tillbakablickstorsdag

Fred hänger med Poseidon.

Jag har kommit fram till att jag saknar Göteborg rätt ofta. Saknar promenadmöjligheterna. Saknar känslan. Dessutom blir jag alltid lite lätt nostalgisk när jag tittar på bilder från den här tiden: Föräldraledig med första barnet, hänga med andra mammor, promenera, njuta av livet och barnet. Men vad saknaden till Göteborg anbelangar är det ju faktiskt bara till att åka dit. Svårare än så är det ju inte.

Dagens mat

Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. Måste komma på någonting att äta. 

Dags för matlagning och det står still i huvudet. Vilket är så himla fånigt eftersom jag varit hemma hela dagen och haft gott om tid på mig egentligen. Nu är klockan kvart i fem och maten bör vara klar rätt snart och jag har idétorka. Åh, vad trist det är att laga mat med idétorka. Jaja, inget lär ju hända när jag sitter här. Ut i köket och börja laga något. Det blir nog bra det här.

Gravity

I fredags såg vi Gravity med Sandra Bullock. Ända sen den kom har jag inte velat se den. Jag var liksom fast besluten om att jag inte ville se den. Jag menar människor på drift i rymden - det kan ju inte vara annat än värsta jobbiga och sorgliga filmen, och rymden lär ju rymma hur mycket ångest som helst.

Hur som helst föreslog L att vi skulle se Gravity varpå jag skrattade åt förslaget och gjorde mig lite lustig över att han föreslagit den för mig, men gick ändå med på att se den. Tänkte att jag kan ju alltid sluta kolla om den nu är precis så ångestfylld som jag föreställt mig. Men jag såg hela filmen, och jag måste säga att jag är besviken. Tyckte mest att det var en lång actionfilm med rätt lite ångest. Vilket ju egentligen borde vara bra, eftersom jag inte är så himla noga med ångest när jag kollar på film/TV. Men den här gången blev det alltså för lite ångest. Kanske handlade det om att "kände" rollfigurerna för lite, att jag inte visste tillräckligt mycket om dem för att det skulle kännas jobbigt att de hade problem i rymden. Eller så var det för lite fokus på deras relationer sinsemellan och till övriga människor. Jag vet inte, men uppenbarligen fattades nåt för att jag skulle tycka att det skulle bli jobbigt.

Dessutom hade jag gärna sett reaktionerna och händelserna på jorden när det stod klart att Ryssland råkat/lyckats åstadkomma så himla mycket skada i rymden. Det måste ju bli någon sorts politisk kris eller nåt?

Så nä, Gravity var inget för mig.

Vab igen

Barn med feber, magont som inte är illamående, vatten som måste vara iskallt (annars är det för vaaaarmt), TV-tittande och tröstande. Oro över om det är något som kräver läkarvård. Oro över möjligheten att jag felbedömer allvarligheten. Oro över feber som inte vill gå ner. Oro över smittorisken. Oro för barn som inte somnar. Oro över barn som sover länge. Oro över barn som inte äter. Oro för oron. Oro bara för att. Vab i ett nötskal. Men ändå vet jag ju - det går över.

Just det ja, så kunde man också göra...

Kom hem från jobb och dagishämtning och var ute i typ 45 minuter i solen(!). Hur fantastiskt som helst. Hade lite glömt hur det var det där, att man faktiskt kunde vara ute även på vardagar. Tänk, nu är det ljust när man jag kommer hem från jobbet. Och när solen dessutom behagar lysa en helt vanlig måndagseftermiddag så blir det liksom inte bättre känns det som.

Nu ska jag klura ut någon sorts maträtt och sedan laga den så att min familj slipper gå hungrig.

Jag tror att jag längtar...någonstans

Jag har insett att jag går och längtar någonstans. Jag är inte helt klar över vart det är jag vill. Men det skulle kunna vara någon av dessa ställena: Berlin, Kalmar, Semster, Sommaren.

Antagligen är det inte till ett specifikt ställe jag längtar, utan bara till någon sorts paus. Eller så är det inte alls efter en paus jag längtar, utan bara efter tid. Tid att kunna slutföra ett av alla projekt som är igång. Tid att kunna avsluta alla projekt, ett efter ett. Så kan det också vara. Hur som helst så är det något som skaver lite. Inte mycket, men lite. Så tid eller omväxling hade suttit fint nu