Det är jobbigt när ens egna problem blir så små. Små och löjliga. För det betyder att någonstans har det hänt något som är så stort att det blockerar allt. I och med hemskheterna i Norge orsakar mitt öra som korkats igen av vatten, en bebisförkylning och en trögbajsande bebis inte alls lika mycket oro hos mig som det skulle gjort förra veckan. Jag antar att det är bra.
Istället tänker jag på skräcken, på oron, på sorgen, på hatet och på hur lite jag egentligen förstår. Jag har inte sett alls på TV sen i fredags, så jag har lite dålig koll på det viset. Jag har lyssnat på radio, jag har läst tidningen. Men det räcker. Hur sjutton kan det gå så snett i ett huvud? Jag har så svårt att förstå.
Och jag önskar att jag istället fick oroa mig för en trögbajsande bebis, ett vattenigenkorkat öra och en rinnande bebisnäsa.
Fast å andra sidan, det jag egentligen borde oroa mig för är nog det här. Men det är för stort, för läskigt och för långt bort. Och skulle jag börja oroa mig där skulle jag gå ner mig totalt. Hur sjutton håller man distans till allt bedrövligt (så att man - läs jag - klarar av att fungera) samtidigt som man bryr sig?
Min lösning för tillfället är att lyssna på radio (slippa se massa bilder från Norge), hålla mig uppdaterad och fundera över terrorist snarare än offer. Sen köper jag mig fri från hemskheterna i Somalia. Och så tar jag mina två välmående (om än lite snuviga) kottar och drar till mormor och morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar