torsdag 31 december 2009

Julen 2009

Det var ju det där med julen. Vi hade en väldigt bra jul om jag får säga det själv, och eftersom det här är min blogg så får jag ju det. Alltså: vi hade en väldigt bra jul.

Vi grejade med penslar, hammare och skruvdragare här hemma fram till den 23 december. Vi hade ju satt vår egen deadline för renoveringen till jul. Och jag tycker nog att vi lyckades hålla den. Vi jobbade väldigt mycket de sista veckorna. Man kom hem från jobbet och bytte kläder och sen jobbade man i minst sex timmar till hemma. Och vi fick hur mycket hjälp som helst från L:s föräldrar och bror. Utan dem hade vi inte lyckats komma så långt som vi faktiskt gjorde. Men nu var det ju jul det här skulle handla om och inte renovering. Fast just det att vi hade slitit så mycket innan jul gjorde nog att julen blev sådär bra. Vi hade inte särskilt höga förväntningar på vare sig pynt eller annat. Vi ville bli färdiga med renoveringen, och jag ville ha in granen. Det var ungefär vad jag hade ställt in mig på, dessutom skulle jag nog hinna slänga ut en och annan tomte på något fönsterbräde. Så dagen före julafton renoverade vi och hängde gardiner, plockade in granen och möblerade.

Som vanligt hade jag problem med ljusslingan till julgranen. Eller "som vanligt" kanske är att ta i, men vi har bara haft gran en enda gång innan, det var den julen vi förlovade oss, och då precis som i år alltså funkade inte ljusslingan. Nåväl, jag beslöt mig inte för att tappa modet, utan klädde granen utan ljus. Jag ville bara ha klätt granen inför julafton så att det skulle vara klart när vi vaknade på julaftonsmorgon, och det var det. Och Fred blev mäkta imponerad av att ha en gran inne!

"Ojj! Titta!" var omdömet när vi kom ner på morgonen. Innan frukost öppnade Fred den julklapp som tomten så frikostigt varit förbi med under natten. En bilbana i trä som blev väldigt uppskattad. Sen frukost och därefter julklappsinslagning (det hade vi inte hunnit med dagen innan). Klockan halv elva var det sedan fika och julklappsutdelning uppe hos Freds farmor och farfar. Massor av fina klappar! Och oj vad det är roligt att öppna paket!

Sen hem igen för att förbereda mat. Klockan 13.30 hade alla som skulle äta mat hos oss kommit. Freds farmor, farfar och farbror, mormor och morfar och två mostrar. Kvart i två var maten klar att ätas, och se då gjorde vi just det.

Sen lite Kalle Anka, blandat med sömn för vissa, och så kaffe på det. Sen var det dags att ge sig ut på vägarna. Mot Borås och en annan moster till Fred. Där åt vi lutfisk (man äter rätt mycket under jul) och sen blev det äntligen tomtedags! I år hade tomten dessutom med sig en nisse, jag antar att han var prao, eller lärling kanske rent av.


Fred var väl kanske lite skeptisk till den här konstiga figuren helt klädd i rött och ett enormt vitt skägg först. Men sen när han insåg att man får ju paket av honom, då var han mer hos tomten än någon annanstans. Han försökte till och med snika sig till andras paket genom att gå fram, ta paketet och säga "Ta-ta!" (vilket betyder "tack tack - det här tar jag!"). Alltså var det inte några större problem att sitta i tomtens knä det här året heller för att ta det obligatoriska fotot. Fast det är klart, man var ju lite rörligare i år.

Det här med att öppna paket, det är som sagt himla kul. Och jag får säga att jag är lite imponerad över att Fred faktiskt är ganska intresserad av vad som är i paketen. Skulle det vara så att han öppnar en bok, jag då måste han liksom bläddra igenom boken och kika på den innan han går på nästa paket. Jaja, det där går väl över med tiden. Snart river han väl också bara papper i tävligen "Vem kan öppna först?!". Men lite av småbarnsfascinationen för snörena sitter fortfarande kvar, det skulle ju i och för sig kunna bero på att han är just ett småbarn...

Och tänk - även hos moster fanns en jättefin gran, med massa fina kulor i. Och kulor, det vet Fred att det är sådana man får ta försiktigt i, och klappa fint, man får inte slå på dem. Men titta med händerna, det måste man faktiskt få göra, hur ska man annars kunna upptäcka världen??

Dessutom sker ju det här tittandet under överseende av kusin Alma 3 år, då är det inte mycket som kan gå snett.

Sen fortsatte julaftonskvällen med välling och sömn för Fred, julklappsspel och choklad för övriga närvarande. Vid elvasnåret tog vi vårt pick och pack och åkte hem till vårt fina hus.

Juldagen blev en orgie i slapphet. Vi slappade både här och där, åt rester två gånger om och gjorde minsta möjliga. Vi var nog helt enkelt ganska trötta, inte så mycket beroende på julaftonen som ju faktiskt var ganska lugn och städad, utan mer på renoveringsracet innan. Och vi har fått en del frågor och pikar om att det kanske inte var så jättenödvändigt att göra den där rusningen innan jul då om det nu var så jobbigt. "Jul blir det ju alltid ändå", som någon sa. Och visst blir det jul ändå. Och visst hade vi kunnat fortsätta renovera efter jul, men nu var vi så pass nära att vi skulle kunna klara det, och det gjorde vi. Och vi är oförskämt nöjda med att vi gjorde det, vi bara går omkring och njuter här hemma. Tittar på golv, väggar och tak och liksom bara ler åt varandra. Helt klart bästa julklappen, men det är klart, utan hjälpen hade det inte gått. Så tack till alla som hjälpt till att göra vår jul så himla bra, bland annat Shaun och Lasse!

Det var det det

Nyårsafton. Jag har sett att flera andra med bloggar gör en sammanfattning av året som gått, jag vet inte jag. Jag har ju inte ens sammanfattat julen än, så det känns lite overkill att dra igång en sammanfattning av året. Men jag kan ju göra såhär:
Tja, jag antar att ungefär sådär ser mitt 2009 ut. Det ska bli spännande att se vad 2010 har med sig.

Efter gipset

Vi var ju inne och tog bort Freds gips dagen före julafton. Det gick väldigt bra, han var lite reserverad inför personalen, men det berodde nog mest på att de var okända människor och att han var lite trött.

Gipset lämnade benet, och står nu på en bokhylla i lekrummet här hemma. Läkaren, som tittade in i vårt rum i två minuter sa åt oss att ge Fred den tid han behöver, att inte stressa honom till att stödja på benet, eftersom det kan kännas lite konstigt. Om han inte använde benet fullt ut efter en vecka skulle vi höra av oss.

Nu har det gått en vecka, och nog använder han benet. Han springer och går, men han haltar en hel del också. Och han går liksom med foten lite utåt. Men han använder ju benet, och han verkar inte ha ont på något sätt. Jag tänkte jag skulle ringt och frågat om haltandet, men så kom jag på att ortopeden firar ju sin stora högtid, ni vet: blankis ute - vi gipsar så många vi bara kan. Så jag väntar lite med att ringa.

Idag kollade jag runt lite på nätet dock (himla bra grej det där), och hittade det här "Om barnet får börja stödja på underbenet direkt beror på läkarens bedömning av hur benbrottet har läkt. Om läkaren låter barnet stödja på det skadade underbenet tar det ändå flera veckor innan barnet kan gå som vanligt. Barnet kan halta lite grann under flera månader utan att det innebär att något är fel.", och det är jag som har kursiverat. Informationen kommer från sjukvårdsrådgivningens webbsida, och det känns ju tryggt att veta. Men jag ska nog ta och ringa ortopeden nu sen ändå, det är det där med att han vrider foten utåt som stör mig lite. Men det är som L säger - han går ju bara precis som han gick med gipset, han har väl vant sig vid det, nu måste han vänja om sig.

tisdag 29 december 2009

Folket rasar...?

Herregud - hur ska det gå, hur ska det gå?

Jag menar först tar dom Lasse, och nu tar dom Barnaby! Sommartisdagarna är verkligen inte detsamma nu som för sju år sedan!

måndag 28 december 2009

Samma låt fast helt olika

Helt plötsligt blev en ganska trist låt...



en väldigt rolig låt.



Helt enkelt en cover som gör det en bra cover ska göra.

lördag 19 december 2009

Freds favorit YouTube

Så här står Fred ofta nu för tiden.

Han har ett favorit YouTube-klipp alla kategorier, och det kollar han på så ofta och mycket han får. Vi försöker begränsa det, för frågan är vad det här klippet gör honom till för människa om några år...



Han sjunger emellanåt med också, oja oja! Och om jag inte missminner mig så var samma låt populär även hos Freds kusin för något år sedan.

fredag 18 december 2009

Freds gips

Det var ju det där med Freds benbrott. Eller ja, jag vet inte om det är ett brott eller inte, men gipsad är han. Och nåt fel på hans ben var det.

Det hela skedde när jag och Fred skulle gå till postlådan och hämta posten. Det var vid fyratiden och alltså ganska mörkt ute. Vi gick över tomten (brevlådan sitter väl en 100 meter bort eller så) precis som vi brukar. Det är bara det att det brukar ju inte vara mörkt när vi går, och den här gången såg jag alltså inte de rör som sticker upp från infiltrationen i gräsmattan. Alltså snavade jag på ett sånt rör, trillade och eftersom jag bar Fred så trillade vi båda två. Fred blev ledsen på en gång, men det var ju inte så konstigt, jag menar jag blev också rädd. Men han slutade liksom aldrig gråta. Och när vi väl kom in med all post (det var massor av post den dagen) så ställde jag ner honom på golvet. Men han stod inte, han bara satte sig ner på en gång. Och var ledsen. Sen fortsatte han vara ledsen, men vid det här skedet trodde jag inte att det var något fel på benen, han använde dem väldigt ihärdigt när han försökte kravla sig så nära mig som möjligt i min famn. När han inte ville sluta gråta, och jag hörde att han hade ont ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få lite vägledning. Kvinnan som svarade var ett under av tålamod och vi dividerade fram och tillbaks om vad det skulle kunna vara. Hon sa tillslut att hon ju hörde att han hade ont och att om han inte lugnade ner sig inom hyfsat snart så skulle vi åka in till Östra för att kolla över honom. Så vi satte oss vid köksbordet och till slut så lugnade Fred ner sig. När jag då kikade ner på foten såg jag att den var väldigt svullen, det hade den inte varit tidigare. Nu hade grannen kommit hem, hon är påpassligt nog sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning, så vi ringde och frågade om hon ville komma och kolla. Hon kom över i ett hujj och eftersom Fred inte ville använda ena benet när vi ställde honom på golvet tyckte hon att vi skulle åka in med honom. En bra tumregel är tydligen att om ett barn vägrar att använda en kroppsdel så är det läge att kolla upp det, det låter ju vettigt. Den närmaste jourmottagningen med röntgen liggen en två mil bort eller så, men för att få komma dit måste man tydligen ringa sjukvårdsrådgivningen igen. Så jag ringde igen, och den här gången var det verkligen inte en trevlig kvinna som svarade. Hon var sur och inte alls intresserad av hur Fred hade det. Jag lyckades dock få det till att vi skulle få åka in till jourmottagningen och jag fick ett nummer jag skulle ringa innan vi åkte. Så jag ringde jourmottagningen på en gång. Där blev de förvånade över att jag ringde, det är tydligen sjukvårdsrådgivningen som ska ta den kontakten, men vi fick i alla fall en tid för undersökning vid sju.

Eftersom L kände sig allt annat än frisk den här kvällen åkte Freds farmor med mig och Fred in. Vi kom till jourmottagningen och fick komma in till läkaren. Han klämde lite lätt på Freds ben och skickade sedan iväg oss till röntgen. På röntgen fick vi vänta några minuter, sedan kom vi in och de röntgade i alla möjliga vinklar. Sen tillbaks till läkaren. När han ropade in oss igen hade han tittat på röntgenbilderna och konstaterat en fraktur. Fast det var inte av, det poängterade han, för barns ben går normalt sett inte av. Men det var så illa det kunde bli. Sen vad det var för fel, det vet jag egentligen inte. Hur som helst, det behövde gipsas. Inte för frakturens skull egentligen, utan mest för smärtlindring. Gipsar det gör dom inte på jouravdelningen utan vi fick en remiss till Borås. Så vi packade in oss i bilen och åkte mot Borås. Nu hade det inträffat en trafikolycka på 41:an, där blev vi stående en liten stund. Sen kom vi fram till att vi viker av från 41:an och istället tog vi vägen förbi min syster. Vi ringde och beställde lite smörgås, och hon och en av Freds kusiner packade ihop värsta bästa picknicken till oss. Smörgåsar, saft, kaffe, russin till Fred och bullar! Inte skulle det gå någon nöd på oss inte när vi satt på akuten. Så kom vi då in på akuten och fick skrivit in oss. Hur länge vi väntade vet jag inte, men det gick två timmar från det att vi kom till att vi gick ut från akuten med ett ben gipsat - väldigt snabbt alltså. Själva gipsningen gick bra, Fred somnade och sov hela tiden de virade gipslindor runt benet.

Nu är det lite mer än två veckor sedan Fred fick gipset, och han ska ha det fram till den 23 december. Hur har det gått då? Jättebra. Första dagen var han väl hyfsat sur och störd över att inte kunna använda benet som han brukade, och han hade säkerligen lite ont också. Sen lärde han sig krypa och stödja på benet när han stod upp och höll i något. Nu går han (det där med handduken förstår jag inte riktigt, den hör inte ihop med det faktum att han är gipsad, den hör nog mer ihop med det faktum att han är 1½ år).

video

Jag tror inte han är riktigt medveten om att han inte brukar ha gips, eller så har han bara fogat sig i det faktum att han har gips för tillfället. Men det är klart att det ska bli jätteskönt att ta bort det om mindre än en vecka.

Som varje unge med aktning har Fred givetvis samlat en massa signaturer på sitt gips. Himla tjusigt!

onsdag 9 december 2009

Dagisplats - check

Så där ja, då har Fred en dagisplats (förskoleplats heter det väl egentligen). Från och med årsskiftet kommer han gå på det dagiset vi ville, himla bra. Där går även den ett år äldre grannpojken, så det blir finemang detta. Nu är det bara inskolningen kvar... kan bli spännande.

Det är mycket nu...

Det är tur att vi inte är så förtjusta i lutfisk. Jag menar vi har nog att göra som det är utan att behöva fundera över att det är Anna-dagen idag och att lutfisken ska läggas i blöt.

Istället jobbar jag järnet för att sedan åka hem hyfsat tidigt idag och kanske få spacklat, slipat eller målat lite. Igår tapetserade jag färdigt ett rum, nu är det "bara" lister som ska till i det rummet också, sen är det klart. Synd bara att det är en liten hall som inte är så där jätteviktig och inte stora vardagsrummet. Men det är snart klart det också. Vi ska bara jobba lite till först.

Nu för tiden hinns det inte med så mycket annat än att jobba på jobbet och sen jobba hemma. Kulturintaget i form av böcker, TV, film och annat blir lidande, precis som motionen. Men men, motionera och läsa kan man ju göra när man har ett färdigt vardagsrum.

Jag skulle egentligen bloggat om Freds fadäs (som egentligen inte är hans) med det brutna benet också. Men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att konstatera att imorgon är det en vecka sen han fick gipset, och nu kryper han och klättrar med det som om han aldrig varit utan gips. Men det är ganska skönt att det bara är två veckor kvar tills vi ska plocka bort det.

torsdag 3 december 2009

Ibland är man bara så sugen

Nog för att jag tänkte att vi skulle ta lite mellanmål, jag och Fred, nu klockan nio. En frukt eller så. Det behövs när man åt frukost vid sju och inte ska äta lunch förrän framåt halv tolv. Men han var tydligen inte alls inställd på frukt. Han var inställd på fajita-krydda. Alldeles röd runt munnen och fingrar, och med rosiga kinder, kom han in till mig och såg lite småplågad ut. Jaja, jag tar väl en clementin då. Han fick lite vatten nu. Ska se om han kanske är sugen på lite yoghurt till efterrätt också...

tisdag 1 december 2009

Just for now

Fösta advent har passerat och då får man börja lyssna på julmusik! Än har jag inte lyckats hitta den här skivan i någon av de flyttlådor som står oupppackade hemma. Men det finns ju gott om julmusik i Spotify, så det ordnar sig nog ändå.

En julsång som man med stor behållning kan lyssna på året runt är Imogen Heaps Just for now. Det är helt otroligt vad den kvinnan är kapabel till. Man blir helt mållös.



Hon gör alltså hela låten helt själv. Det är liksom som om The Real Group bara vore en person. Men bättre. Typ.