Freds gips

Det var ju det där med Freds benbrott. Eller ja, jag vet inte om det är ett brott eller inte, men gipsad är han. Och nåt fel på hans ben var det.

Det hela skedde när jag och Fred skulle gå till postlådan och hämta posten. Det var vid fyratiden och alltså ganska mörkt ute. Vi gick över tomten (brevlådan sitter väl en 100 meter bort eller så) precis som vi brukar. Det är bara det att det brukar ju inte vara mörkt när vi går, och den här gången såg jag alltså inte de rör som sticker upp från infiltrationen i gräsmattan. Alltså snavade jag på ett sånt rör, trillade och eftersom jag bar Fred så trillade vi båda två. Fred blev ledsen på en gång, men det var ju inte så konstigt, jag menar jag blev också rädd. Men han slutade liksom aldrig gråta. Och när vi väl kom in med all post (det var massor av post den dagen) så ställde jag ner honom på golvet. Men han stod inte, han bara satte sig ner på en gång. Och var ledsen. Sen fortsatte han vara ledsen, men vid det här skedet trodde jag inte att det var något fel på benen, han använde dem väldigt ihärdigt när han försökte kravla sig så nära mig som möjligt i min famn. När han inte ville sluta gråta, och jag hörde att han hade ont ringde jag sjukvårdsrådgivningen för att få lite vägledning. Kvinnan som svarade var ett under av tålamod och vi dividerade fram och tillbaks om vad det skulle kunna vara. Hon sa tillslut att hon ju hörde att han hade ont och att om han inte lugnade ner sig inom hyfsat snart så skulle vi åka in till Östra för att kolla över honom. Så vi satte oss vid köksbordet och till slut så lugnade Fred ner sig. När jag då kikade ner på foten såg jag att den var väldigt svullen, det hade den inte varit tidigare. Nu hade grannen kommit hem, hon är påpassligt nog sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning, så vi ringde och frågade om hon ville komma och kolla. Hon kom över i ett hujj och eftersom Fred inte ville använda ena benet när vi ställde honom på golvet tyckte hon att vi skulle åka in med honom. En bra tumregel är tydligen att om ett barn vägrar att använda en kroppsdel så är det läge att kolla upp det, det låter ju vettigt. Den närmaste jourmottagningen med röntgen liggen en två mil bort eller så, men för att få komma dit måste man tydligen ringa sjukvårdsrådgivningen igen. Så jag ringde igen, och den här gången var det verkligen inte en trevlig kvinna som svarade. Hon var sur och inte alls intresserad av hur Fred hade det. Jag lyckades dock få det till att vi skulle få åka in till jourmottagningen och jag fick ett nummer jag skulle ringa innan vi åkte. Så jag ringde jourmottagningen på en gång. Där blev de förvånade över att jag ringde, det är tydligen sjukvårdsrådgivningen som ska ta den kontakten, men vi fick i alla fall en tid för undersökning vid sju.

Eftersom L kände sig allt annat än frisk den här kvällen åkte Freds farmor med mig och Fred in. Vi kom till jourmottagningen och fick komma in till läkaren. Han klämde lite lätt på Freds ben och skickade sedan iväg oss till röntgen. På röntgen fick vi vänta några minuter, sedan kom vi in och de röntgade i alla möjliga vinklar. Sen tillbaks till läkaren. När han ropade in oss igen hade han tittat på röntgenbilderna och konstaterat en fraktur. Fast det var inte av, det poängterade han, för barns ben går normalt sett inte av. Men det var så illa det kunde bli. Sen vad det var för fel, det vet jag egentligen inte. Hur som helst, det behövde gipsas. Inte för frakturens skull egentligen, utan mest för smärtlindring. Gipsar det gör dom inte på jouravdelningen utan vi fick en remiss till Borås. Så vi packade in oss i bilen och åkte mot Borås. Nu hade det inträffat en trafikolycka på 41:an, där blev vi stående en liten stund. Sen kom vi fram till att vi viker av från 41:an och istället tog vi vägen förbi min syster. Vi ringde och beställde lite smörgås, och hon och en av Freds kusiner packade ihop värsta bästa picknicken till oss. Smörgåsar, saft, kaffe, russin till Fred och bullar! Inte skulle det gå någon nöd på oss inte när vi satt på akuten. Så kom vi då in på akuten och fick skrivit in oss. Hur länge vi väntade vet jag inte, men det gick två timmar från det att vi kom till att vi gick ut från akuten med ett ben gipsat - väldigt snabbt alltså. Själva gipsningen gick bra, Fred somnade och sov hela tiden de virade gipslindor runt benet.

Nu är det lite mer än två veckor sedan Fred fick gipset, och han ska ha det fram till den 23 december. Hur har det gått då? Jättebra. Första dagen var han väl hyfsat sur och störd över att inte kunna använda benet som han brukade, och han hade säkerligen lite ont också. Sen lärde han sig krypa och stödja på benet när han stod upp och höll i något. Nu går han (det där med handduken förstår jag inte riktigt, den hör inte ihop med det faktum att han är gipsad, den hör nog mer ihop med det faktum att han är 1½ år).

Jag tror inte han är riktigt medveten om att han inte brukar ha gips, eller så har han bara fogat sig i det faktum att han har gips för tillfället. Men det är klart att det ska bli jätteskönt att ta bort det om mindre än en vecka.

Som varje unge med aktning har Fred givetvis samlat en massa signaturer på sitt gips. Himla tjusigt!