Sitter på tåget hem från Stockholm, fast resan idag började i Uppsala, men eftersom jag bytte tåg i Stockholm så blir det ju fel att säga att jag sitter på tåget hem från Uppsala... hmm, jaja. I alla fall, jag har varit på konferens i Uppsala sen igår - Mötesplats Open Access 2009 - en väldigt bra konferens faktiskt. Jag åkte upp med Sofia, min kollega som jobbat på BLR precis lika länge som jag (i alla fall som tillsvidareanställd) men nu ska hon dra vidare till andra uppdrag, så det här var liksom vår sista resa ihop som kollegor. Och eftersom jag ska ta över delar av hennes arbetsuppgifter var det bra att få en kickstart i form av den här konferensen.
Nu på tåget hem sitter jag bredvid en lite familj som är på väg ner till Göteborg på släktkalas. Familjen består av mamma, en son på 12-någonting-år och en dotter på 16 år. Modern har blivit ganska dissad av dottern vid upprepade tillfällen, och jag liksom lider med mamman som blir idiotförklarad stup i kvarten bara för att hon frågar om dottern vill ha något att äta, om hon vill dela med sig av sin choklad eller om hon kanske skulle ta och tända ljuset ovanför sin plats när hon sitter och läser. Det kanske är så där att ha tonåringar, undrar just hur Freds idiotförklarande av en annan kommer gå till när det är dags för det. Men en ganska rolig sak som hände var när mor och dotter satt och pratade lite om en klocka dottern hade köpt idag. Klockan var inte inställd på rätt tid och dottern bad mamman fixa detta. "Men kan du inte ställa en klocka?" undrade mamman varpå dottern mumlade någonting och räckte över klockan. Mamman började ställa in klockan och dottern förklarade att hon kunde nästan ställa en klocka, hon visste att man skulle vrida på den där lilla pluppen på sidan för att ställa in minutvisaren, men timvisaren, den visste hon inte hur hon skulle flytta...
Det är nu en timme kvar tills jag är i Göteborg, där får jag vänta en halvtimme på bussen ut på landet, och sen är jag hemma hos familjen klockan halv åtta. Åh, vad det ska bli skönt att mötas av ett "eeejje" när man kliver in genom dörren och två små fötter som kommer springandes (ja förhoppningsvis kommer resten av den lilla kroppen också, annars får jag ta mig ett allvarlig snack med L) och kramar om mina ben som ett tecken på att man vill bli upplyft. Det är himla flott att ha en 1½-åring.
En sista iakttagelse, det är lättare att bli åksjuk på tåget om man sitter med datorn på det lilla bordet, då är datorn fast medan jag gungar lite hit och dit. Har man istället datorn i knät så gungar jag och datorn i takt och illamåendet hålls borta. Jag brukar verkligen inte bli åksjuk på tåg, men just när datorn satt på bordet var det kört för min del.
2 kommentarer:
Nu är du ju hemma och älskade F har mött dig, ja naturligtvis även L.
Det där med dissande döttrar har jag nog aldrig erfarit särskilt hårt. I så fall har döttrarna dissat mig väldigt försynt - tack för det.
Jag har nog varit bättre på att dissa mig själv, tyvärr.
Kram
Skicka en kommentar