Det här skulle man ju tänkt på

Alltså, det här skulle man ju tänkt på när man hade den där bebisen som vägrade sova om omgivningen inte rörde på sig. Jaja, jag antar att jag förlorade förmågan att tänka utanför lådan samtidigt som jag ammade.

Man bor på landet

Ibland blir det extra tidigt att man bor på landet, som när det blir strömavbrott mitt i natten en natt i augusti. I natt var det tydligen en hejdundrande åskoväder (men jag sov gott efter en lång dags arbete), och detta ledde till strömavbrott. Totalt svart överallt. Åskan slog förresten ut en del modem i området, men vårt klarade si, troligen tack vare att L var uppe och drog ur det när han vaknade inatt.

Något annat som är ett tydligt tecken på att man bor på landet är när man har kossor som närmsta grannar, och se det får vi om någon dag eller så. Bonden här bredvid var ute och satte stängsel runt hela åkern bredvid oss idag, så nu är det klart att släppa på korna. Den som blir gladast av detta tror jag är Fred. Han är oerhört fascinerad av djur, och speciellt djur som låter mycket.

Nu är det läggdags för mig, imorgon ringer klockan 04.30 - detta för att hinna med buss till stan där jag sedan byter till ett tåg till Örebro. Möte hela dagen, och sen hem igen. Dagen lär ju gå fort, och sen är det helt magiskt fredag igen!

Helgen

Helgen efter första arbetsveckan efter semestern är härlig. Man har jobbat sig igenom en hel vecka, och så kommer den då - fredagen! Underbart. För min del blev det lite längre arbetsdag än planerat på grund av lite oförutsedda faktorer, men så är det ju ibland. Väl hemma blev det läggning av barn, och sen myskväll framför en film på TV:n. På lördagen åkte jag och Fred in till stan för att träffa en av hans kompisar och en av mina, vi hängde på lekplatsen i Slottskogen och fikade på en parkbänk. Väldigt trevligt. Sen for vi hem igen, Fred helt utmattad, han somnade på tre sekunder i bilen hem. Väl hemma fixade vi fika och välkomnade släkt som ville komma och inspektera huset. Väldigt trevligt som vanligt.
Sen var det dags, sen var det söndag. Söndagen då vi skulle sätta igång med renoveringen hemma, och se det gjorde vi. Vi rev och slet och hade oss, och sen vips så var den helgen borta. Måndag igen, och vilket måndag sen... alla nya studenter kommer till jobbet och det är idel leenden och förklaringar och välkomnanden. Giv akt.

Inte busig för fem öre

Jag stod och grejade i köket igår. Skalade äpplen och kokade äppelmos, rensade kantareller och städade av lite allmänt. Fred vandrade runt och försökte emellanåt norpa saker ur skräpspännerna under diskbänken. Han tyckte väl att det fanns ingen anledning att slänga överbliven pasta, det kan man ju äta. Och det där folieöverdraget till crème fraiche-burken, skulle vi verkligen slänga det? Det var ju hur fint som helst, lät ganska roligt gjorde det också. Jag gjorde mitt bästa för att stoppa honom, vilket ledde till ganska arga utbrott med mycket tårar. Hur som helst, han vandrade hit och dit, pillade lite här och lekte lite där. Så försvinner han in i vardagsrummet och efter en stund blir det helt tyst. Och det vet ju alla att när barn är helt tysta, då är det fara å färde. Jag gick in i vardagsrummet för att hindra det nuvarande hysset, vilket skulle kunna vara allt från att pilla ur sladdar bakom TV:n till att slänga blomjord ur blomkrukorna. Men killen är inte busig för fem öre. Han har klättrat upp i soffan, satt sig till rätta skönt bakåtlutad mot en kudde och kollade på friidrotts-VM på TV. Så jag backade ut ur rummet igen med tanken "väck inte den björn som sover".

Friidrotts-VM

Om nu Usain Bolt har tränat massor för att vinna (och slå världsrekord på) 100 m i friidrotts-VM, hur mycket har då pressfotograferna som försöker springa ifatt och om honom efter målgång tränat? Dom där lite smårunda, korta männen i röda västar med enorma kameror i händerna ni vet. Det är ju nästan minst lika imponerande det.

En annan sak - SVT:s sändningar från VM är klart bättre än de sändningar som TV4 gör. Säger jag lite fördömande så här efter två tävlingsdagar och en sändning per TV-station.

På bio

Idag drog vi till stan och gick på bio. Eller ja, först drog vi till Bollebygd och lämnade av Fred hos mormor och morfar, sen åkte vi på bio. Filmen för dagen var Public Enemy och den var helt okej i vår mening.

Johnny Depp spelar en av 30-talets stora bankrånare John Dillinger, och man får följa hans lek med poliser och FBI-agenter. Det är fascinerande det där tycker jag hur man, bara för att det är skurken som är huvudperson liksom hejar på honom. Det spelar liksom ingen roll hur många banker han rånar, eller om han har ihjäl någon, det är ändå honom man hejar på. Fast det är klart, det gör väl kanske sitt till att rollfiguren är charmig och lite gentlemannamässig, och att han spelas av just Depp.

Imorgon är det dags för allvar igen, eller ja, jag ska till jobbet. Det behöver ju faktiskt inte vara så allvarligt. Rutiner och allt det där vanliga - välkommen tillbaks, jag är redo (tror jag).

Inte bara framgång

Idag är han 13 månader Fred. Jag vet inte hur det funkar det där med månader så här efter årsdagen. Jag menar innan han fyllde ett så var det ju hemskans viktigt hur många månader han var och man höll koll på det där. Men nu, har vi gått över till att räkna halvår nu? Hur funkar det? Jaja, han är hur som helst 13 månader idag, och han utvecklas på en hel del områden samtidigt som han står till på andra. Han har till exempel börjat sova enbart en gång per dag nu, istället för två som det varit de senaste 5 månaderna eller så (framgång). Han har koll på att kanelbulle är görgott och norpar en eller fler så snart han får chansen (framgång). Han äter jord så det står härliga till (inte så mycket framgång). Han får sitta på pottan men kissar inte, istället ställer han sig upp, går något steg och ställer sig och kissar på golvet (inte så mycket framgång). Han har koll på vad han vill ha (framgång), även om han inte alltid får det - och då blir han arg (inte så mycket framgång). Han klättrar nerför sängar, soffor och trappor (framgång). Han trillar väldigt mycket (inte så mycket framgång). Men det beror ju mest på att han vill så mycket och testar både det ena och det andra (framgång). Han går in med (väldigt små) foppatofflor fyllda med jord och övar på att klättra upp i soffan (inte så mycket framgång). Han förstår en hel del ord - bland annat bil, boll, bok, pappa, kramas, lampa (framgång). Han skrattar, kramas, spexar och smilar massor, och det är inte bara framgång - det är helt underbart.

Förresten kan jag meddela (för den som undrar) att häcken är färdigplanterad! Vi hann till och med färdigt innan regnet kom. Så om några år eller så ska vi ha en fin häggmispelhäck växandes ute vid tomtgränsen.

Bildtext för den som inte har koll på det här med häckar och plantering:
här planterar vi fortfarande.

Massor att göra

När man har hus finns det massor att göra. Det är en insikt jag kommit till den senaste tiden. Fast innan jag kom till den insikten åkte vi på semester till Bohuslän i nästan två veckor. Läsning, bad, kortspel, morgonpromenader, loppisturer, minigolf, båtturer och annat roligt fyllde våra dagar.
Sen kom vi hem och insikten drabbade mig till fullo. Det finns alltid något att göra när man har hus. Just nu håller vi på att gräva dike för att sätta en nya häck. Vi har kommit över ett antal häckplantor väldigt förmånligt via en god vän och plantorna står nu och väntar på att få bli en fullfjädrad häck. Idag har vi grävt upp halva häcksträckan, kanske hinner vi göra resten imorgon.

Dessutom håller vi på och planera för kommande renoveringar. Det ska målas golv och tak och tas fram trägolv (eller läggas nytt golv om trägolvet är oanvändbart) i tre rum nere. Dessutom ska vi fixa till ett badrum på övervåningen, och för att kunna göra det på ett bra sätt måste vi flytta en av väggarna uppe. Och så ska Freds rum målas, precis som vårt sovrum. Jo, det är en del att göra. Och det är bara de stora sakerna. Men å andra sidan är det verkligen värt det. Det är hur skönt som helst att bara kunna ställa ut Fred i vagnen för att sova, eller gå runt och pilla i trädgården.